Om vi beklagar någons konversion, och dessutom påpekar hur mycket bättre kristna vi är och hur många brister det finns i kyrkan de går till, då är vår ekumenik bara tomma fraser.

Vi har pressats samman av sekulariseringens krafter, upptäckt varandra genom högkyrklig och karismatisk förnyelse, och fått smaka varandras rikedomar genom platser som Berget, förlag som Artos och personer som Wilfrid Stinissen och Tomas Sjödin. Nu finns karismatiska katoliker och liturgiskt lagda pingstvänner. I USA mötte jag metodistförsamlingar som hellre lade ner än gick samman med en annan metodistförsamling. I Sverige förenas baptism, metodism och missionskyrklighet i Equmeniakyrkan.

Ulf Ekmans konversion prövar vår ekumeniska resa. Menar vi allvar, eller är ekumeniken bara artighetsfraser? Ett uttryck för svensk konflikträdsla och konsensuskultur?

Det finns allt för många tecken på det sistnämnda. Då syftar jag inte på den högljudda anti-katolska mobb som frodas på frikyrklighetens Flashback, utan på uttalanden från vanligen kloka och eftertänksamma pastorer. Efter Ekmans konversion känner flera behov av att påpeka sin egen traditions förträfflighet, samtidigt som de kritiserar katolsk tro på ett fördomsfullt sätt.

Men konversionerna i vår tid kan vara en kallelse vidare, till en fördjupad ekumenisk reflexion och praktik. Till att börja med bort från konfessionalism och samfundspatriotism. Kan vi ana att det som pågår är ett Andens verk för att förena oss kristna, och inte en tävling mellan samfund, så är mycket vunnet. Då behöver vi varken känna oss hotade av varandra, eller av att någon av våra vänner leds till en annan kyrka.

När kyrkor närmar sig varandra kommer konversioner ske. Då glappen och avstånden minskar, och respekten och igenkännandet ökar, kommer några att ledas över gränserna. Vi kan inte och bör inte försöka kontrollera detta, utan måste tro att detta är Den helige Andes ledning av dessa enskilda. Om vi väljer att beklaga det, och dessutom passar på att påpeka hur mycket bättre kristna vi själva är och hur många brister det finns i den kyrka som de går till, då visar vi att vår ekumenik bara var tomma fraser och inte ett verkligt erkännande av den andra kyrkan.

När någon går till en annan kyrka får vi naturligtvis sörja att vi inte längre kan dela gudstjänst- och vissa fall nattvards-gemenskap med dem. Och om vi har burit på frågor om den andra kyrkans teologi och praktik kan det vara ett bra tillfälle att ställa dem nu. Men låt det grundläggande perspektivet vara att vi vunnit en vän i den andra kyrkan, inte att någon gått förlorad för oss.

Då byggs relationer mellan kristna traditioner, och ekumeniken fördjupas. Då blir konvertiter brobyggare, och ett bidrag till Andens verk för enhet. ¶