En ny kyrka söker sin form. Det gäller att gräva djupt för att plantera rötter inåt och utåt, omplantera det som redan blommar, och rensa bort en del här och där i rabatterna. Mycket administration blir det när församlingar, regioner, stadgar och församlingsinstruktioner ska nötas, blötas och uppstå i ny, skön förening.

För alla dessa nya grupper, nya verksamheter och befattningar krävs information och kommunikation. På alla nivåer. Samtal, diskussioner, hemsida, medlemsmagasin, postutskick, e-brev. Och samfundstidning. Annars kan den oinvigde lätt förirra sig ner i de administrativa katakomberna.

Att kyrkosammanslagningar går att genomföra på ett bra sätt vet vi. De pågår trots allt, mer eller mindre hela tiden, världen runt. I exempelvis Australien, Indien och Storbritannien. Ofta kallar de sig Uniting, en presensform som vittnar om en ständigt pågående förnyelseprocess.

Men det gäller att berätta om det också. För en sammanslagning av flera självständiga enheter blir med nödvändighet en helt annan slags process än den ursprungliga, mer lättförståeliga. Den processen kallar vi idag församlingsplantering och den behövs förstås i högsta grad. Hand i hand med det övergripande samfundsbygget. Det som utgår från etablerade former och många gånger motvilliga, eller åtminstone tveksamma, medlemmar.

Men ett uppbrott från våra fäders nedtrampade och snåriga stigar kan egentligen bara vara av godo. Vi må med rätta vara stolta över vårt frikyrkliga arv. Men den genomsnittlige kyrkobesökaren idag kan knappast redogöra för de teologiska skiljaktigheter som en gång orsakade långvariga strider. Och kyrkosplittringar. Och det är gott.

Just därför måste den gemensamma vägen framåt kommuniceras tydligt. Inåt till församlingarna, där man i många fall är osäker på vad allt detta nya betyder på lokalplanet. Om något. I den genomgång som Sändaren gjorde av stockholmsförsamlingarna inom GF, framgick exempelvis att mycket få än så länge hade klart för sig vilka möjligheter som GF kan innebära.

Men de inre strävandena måste gå hand i hand med de yttre, där vi gemensamt kommunicerar kärnan i budskapet. Det nya samfundet behöver sätta sitt avtryck på det omgivande samhället redan tidigt. Och därmed också bli tydlig för sina församlingar.

Och det blir inte lättare av att tämligen få utanför den kyrkliga kretsen, kanske en halv miljon människor om vi räknar in de betjänade, ens vet om att det pågår en större kyrkosammanslagning i Sverige.

Vi behöver alltså berätta vad vi gör. Och dessa våra berättelser måste gå hand i hand med socialt arbete och ett engagemang för dessa våra minsta.  På lång sikt blir det avgörande för kyrkans fortsatta liv. Det engagemang som våra kyrkoledare nu till att börja med visat i olika flyktingärenden är därför grundläggande- och egentligen självklar. Det politiska modet behöver vi se mera av.

Inre mission som politiskt statement är lika viktig som yttre. Lika viktigt för oss själva, som dem vi riktar oss till.

Sändaren ska följa utvecklingen noga. Och förhoppningsvis bidra till denna livsviktiga kommunikation med omvärlden.