Efter domen mot den norske terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik förefaller nästan alla nöjda: Breivik själv, överlevande, offrens anhöriga, rättsexpertis och den allmänna meningen. Att domen inte överklagas och den rättsliga processen nu nått sitt slut är rimligt och en lättnad både för drabbade och samhället. Domen är säkert också både genomtänkt, korrekt och den enda möjliga.

Men det är också något underligt i denna enhällighet efter det mest ohyggliga brottet åtminstone i vår del av världen och i vår tid. Även om gärningsmannen nu betraktats som tillräknelig, har han gjort vad som rent mänskligt, psykiskt måste ses som ”sjukt”. På ett sätt har han också erkänt det själv, då han berättat att han under lång tid systematiskt tog droger för att stålsätta sig till monstruösa handlingar. 

Det finns förvisso en logik utifrån den högerextrema, främlingsfientliga världs- och hotbild som Breivik omfattar. Det är en förföljemanisk samtidsbild som kan leda människor till både terrorism och krigshandlingar. Men att i detta under en timma, ofta öga mot öga, kallblodigt skjuta för att döda hundratalet människor måste vi fortsatt få kunna betrakta som ofattbart.

Det viktiga med att domstolen funnit Breivik tillräknelig är att han blir fullt ut ansvarig för brottet, rättsligt, moraliskt och mänskligt. I skuldansvaret ligger i någon mening alltid en öppning för syndamedvetande, ånger, botgöring och – vill vi trots allt tro – försoning. I ett samhällsperspektiv innebär också en omfattande kart- och klarläggningen av Breivik tankevärld och föreställningar om omvärlden en i sitt fruktansvärda missljud viktig väckar­-klocka. Även om kanske ingen annan skulle kunna göra vad Brevik gjorde 22 juli 2011, finns ett växande, skrämmande politiskt sammanhang inte minst i ett svåröverblickbart nytt mediesamhälle som många varit förfärande okunniga om.

Det oroande med domstolsutslaget är samtidigt att det bekräftar Breivik som tillräknelig politisk aktör, just det han eftersträvade. Processen har inte kunnat visa annat än att Breivik varit ensam i planering och handlingar. Den politiska rörelse han talar om är fantasier. Men nu är han i alla fall som mördare del av ett krig.  Brottslingar av hans sort ska inte få den rollen.

Det är förståeligt att USA såg angreppen 11 september 2001 som krigshandlingar. Det är likaså begripligt att terrorism numera ses som hot mot nationell säkerhet på liknande sätt som traditionella krigshot mot nationella territorier. Men att göra terroristerna till motpart i ett ”krig mot terrorismen” som skedde under George W Bushs presidentår i USA leder till motåtgärder som gör terroristerna till något de inte förtjänar vara, värdiga motståndare i ett krig. Det har varit fel i jakten på bin Ladin och kampen mot al-Qaida. Det torde och borde inte bli så i fallet Breivik. Men låt oss vara varsamma i analys och debatt framöver.

I historiens ljus måste Anders Behring Breivik tillhöra kriminalhistorien. Ingenting annat. ¶