Efter många parlamentariska turer beslutar Sveriges riksdag i morgon att förlänga den svenska militära insatsen i Libyen med tre månader. Det har varit många irrvägar till beslutet. Den nye
S-ledaren Håkan Juholt har närmast gjorts till åtlöje, också bland sina egna, för allt sitt krumbuktande.
Men frågan är inte krokig bara i Sverige. Den internationella säkerhetspolitiken är just nu förvirrad och inkonsekvent. Givna förklaringsmönster håller inte. Maktförhållanden förändras. Och mitt i allt detta uppstår sprickor i den fasta världsordningens mur med folkliga protester och befrielsesträvanden som få bedömare kunnat förutsäga.
Libyenkriget är ett sådant exempel. När folkligt missnöje störtade den befästa makten i Egypten och Tunisien, spred sig frihetstanken till landet mittemellan, Libyen. Dess egensinnige diktator hade i årtionden stött terrorism och sökt utveckla massförstörelsevapen men de senaste åren putsat på sitt anseende och förbättrat relationerna till Europa och USA.

Så vällde plötsligt folkliga protester fram och Gadaffi svarade med urskillningslöst våld. Omvärlden bröt med honom igen och bestämde sig i FN för att ingripa. Men man har inte mandat, förmåga eller vilja till ett fullskaligt krig för att avsätta diktatorn. FN har genom Nato blivit halvhjärtad part i vad som i bästa fall är ett befrielsekrig med likaså i bästa fall inte osäker utgång.
Sverige står i slutfasen av en omställning av militärmakten till ett insatsförsvar som ska kunna bidra till av världssamfundet önskade och godkända internationella ingripanden för att uppehålla eller tvinga fram fred i konflikter i Europas grannområde. Också för att allmänt pröva den förmågan är Sverige i Libyen — liksom i Afghanistan.

Tron på en värld där de goda krafterna enligt FN-stadgans grundtankar gemensamt tar ansvar för att upprätthålla fredliga förhållanden och mänskliga rättigheter är en frukt av kalla krigets slut. I detta ligger måhända motsägelsefullt en växande föreställning om att då kunna använda militära medel. Den blev som starkast i USA efter 11 septemberattackerna för tio år sedan, då en nykonservativ politisk ledning ville utnyttja supermaktens militära överlägsenhet för att slutligt ta hem de vinster efter kalla kriget som den ansåg USA försummat. Vi fick, de visserligen folkrättsligt skiftande, krigen i Afghanistan och Irak.
Men samtidigt som Sverige alltmer vill vara med i den nya ordningen är den redan i förändring. Budskapen från USA är förvisso motsägelsefulla. Men man har inlett reträtten inte bara från Irak utan också Afghanistan och vill inte fullt ut vara med i Libyen. Bara 8 av Natos 28 medlemsländer deltar i Libyenkriget fullt ut.
Kanske är de humanitära krigsingripandenas tid redan förbi. Framöver krävs alltmer resurser, fantasi och begåvning för en fredsframtvingande diplomati som samtidigt också främjar mänskliga rättigheter. Det låter vackert och idealistiskt. Men det är faktiskt ett realpolitiskt huvudalternativ för framtiden.

ANDERS MELLBOURN¶