Pacifister anklagas ofta för att vara orealistiska känslomänniskor. Vi ses som idealister som drömmer orealistiska drömmar om en värld utan krig, men som inte vill ta ansvar för den värld vi faktiskt lever i.

I själva verket är det tvärtom. Det är krigshetsarna som är orealistiska och känslosamma. Gång på gång visar det sig att de varken kan göra rimliga realpolitiska bedömningar, eller förmår lära av historiska erfarenheter. USA:s planer på att bomba Syrien är ett exempel i raden.

Efter en konflikt som kostat 100 000 människoliv, drivit miljontals på flykt och brutit mot de flesta paragrafer i Genèvekonventionen reagerar Obama-administrationen nu på användningen av kemiska vapen. Det är givetvis ett fruktansvärt brott — men att bomba, kidnappa, våldta, lemlästa och på andra sätt döda civila är också i strid med internationell rätt. Att USA först nu reagerar handlar inte om rationalitet och realism, utan om prestige. För ett år sen drog Obama en ”röd linje” vid just detta människorättsbrott, och nu måste man agera för att bevara sin heder. Planen på att bomba Syrien blir sålunda ett slags hedersvåld.

Få bedömare tror emellertid att insatsen kommer ha någon större effekt; faktum är att många varnar för att konsekvenserna snarast blir negativa. Att angreppet skulle kunna slå ut regeringens förmåga att utföra kemiska attacker, vilket utrikesminister John Kerry hävdade inför Senaten, är osannolikt. Det skulle kräva en omfattning som administrationen är ovillig till, eller precision som helt enkelt inte är tillgänglig.

Möjligen skulle en attack avskräcka regimen från att använda dylika vapen igen — förutsatt att attacken inte avsevärt försvagar den. Vad en regim som visat en sådan brutalitet när den är militärt överlägsen skulle göra i ett desperat läge är skrämmande att ens tänka på. Och med tanke på den radikalisering av de stridande grupperna som skett under de två år som kriget pågått, vilken är USA:s plan om angreppen faktiskt bidrar till regimens fall? 

Troligen leder en attack till att konflikten trappas upp och positionerna låses. USA:s utrymme att agera fredsmäklare minskar. Dessutom kommer familjefäder att dödas, liksom civila i form av kvinnor och barn.

Det är den realistiska bedömningen av insatsen: mer död, brutalare våld och en längre väg till fred.

USA:s fullskaliga krig i Irak och Afghanistan föregicks båda av begränsade krigs-insatser som sedan eskalerade. Våld är nämligen en kraft som människan inte kan kontrollera. Varken sin egen våldsanvändning, eller konsekvenserna av dem.

Det är den realistiska bedömningen av våld.

Obama ställer världssamfundet inför ett falskt val mellan två onda alternativ: passivitet eller bomber. Inget kommer att skapa fred. Samtidigt undviker han — återigen av skäl som har med prestige att göra — ett bilateralt möte med Putin. Så stänger han den enda möjliga vägen till att verkligen lösa konflikten: en förenad rysk-amerikansk ansträngning för att få samtliga grupper till förhandlingsbordet.