Det är mycket som prisas i årets tredel-ade fredspris. Alla mottagare är kvinnor. En har som aktivist och demonstrant kämpat för ickevåld och slut på inbördeskrig. En har som president verkat för att upprätthålla en hotad fred och skapa försoning efter en blodig konflikt. En har delvis med hjälp av sociala medier försökt främja mänskliga rättigheter och demokrati i sitt hemland.
Prisen gäller samtidens viktigaste freds- och säkerhetspolitiska teman som konfliktförebyggande, fredsbyggande och mänskliga rättigheter. De uppmärksammar inbördeskrigens Afrika och demokrativåren i arabvärlden. Det skulle kunna vara gott nog.
Men den norska Nobelkommittén vill säga ytterligare något med prisen till Leymah Gbowee och Ellen Johnson Sirleaf från det krigshärjade Liberia och Tawakkul Karman i den arabiska vårens ännu osäkra utkant Jemen. I prismotiveringen betonas att utmärkelserna går till de tre kvinnornas ”ickevåldskamp för kvinnors säkerhet och deras rätt till fullt deltagande i fredsbyggande arbete”.
”Vi kan inte uppnå demokrati och varaktig fred i världen med mindre än att kvinnor får samma möjligheter som män att påverka utvecklingen på alla plan i samhället”, fortsätter kommittén och hänvisar särskilt till FN:s säkerhetsråds nu elva år gamla resolution 1325 som gäller övergrepp mot kvinnor i krig.
I intervjuuttalanden har kommitténs ordförande Thorbjörn Jagland varit ännu rakare. Han understryker att våld mot och förtryck av kvinnor som sådana nu måste betraktas som ett direkt hot mot internationell fred och säkerhet. Han säger att förtrycket av kvinnor är ett hinder för fred i den muslimska världen.

Årets prisbeslut har välkomnats nästan enstämmigt positivt. Men det sägs också att de skulle vara okontroversiella. Det antyds att kommittén blivit försiktigare och tagit lärdom av kritiken mot de två senaste årens priser till den kinesiske demokratiförkämpen Liu Xiaobo och USA:s president Barack Obama.
Men lyssnar man till vad Thorbjörn Jagland verkligen säger, är årets priser i sin skenbara självklarhet starkt utmanande, både i internationell och nationell politik. Pristagarna är inte bara kvinnor som gjort viktiga insatser för fred och rättvisa. De får sina priser för att de visat på att det måste bli slut på förtryck och underordning av kvinnor för att det ska kunna bli fred.
Könsmaktsordningen som hinder för fred. Det är en insikt som manliga maktstrukturer fortfarande inte har tagit till sig. Här finns också en obehaglig sanning i fler religiösa sammanhang än islam.
Fredspriset kritiseras ofta för att vara för politiskt och styrt av dagshändelser. Men med en före detta socialdemokratisk statsminister och generalsekreterare i Europarådet som ordförande verkar inte kommittén bry sig om de invändningarna. Thorbjörn Jagland och kolleger verkar snarare alltmer inriktade på att använda fredspriset som ett verktyg för att skapa opinion och påverka säkerhetspolitik och fredsarbete. Det är en strävan att hellre prisa än klandra.

ANDERS MELLBOURN¶