På Kuba har nu historiska fredsförhandlingar inletts mellan Colombias regering och Farcgerillan. Alla förhandlare är män. Mot detta protesterar ett nybildat nätverk av 70 kvinnoorganisationer: ”Vi utgör 52 procent  av befolkningen, och kvinnor är de främsta offren i kriget. Kvinnor har utsatts för systematisk våldtänkt, för tvångsförflyttningar och de har blivit kvar att klara familjens överlevnad när männen försvunnit.”

”Målet är att omringa hela processen — och säga: Ni reser er inte upp från förhandlingsbordet förrän det finns ett fredsavtal, ett avtal som gäller hela befolkningen”, säger Nancy Fiallo, advokat och människorättsförsvarare i nätverket.

Det som händer i Colombia är inte unikt. I höstas släppte den svenska fredsorganisationen Kvinna till Kvinna en rapport om kvinnors deltagande i fredsprocesser, och det är sorglig läsning. För tolv år sedan antog FN:s säkerhetsråd resolution 1325 för att öka skyddet av kvinnor i krig och konflikter och stärka deras deltagande i fredsprocesser. Forskning visar att  det ofta är kvinnor som lägger grunden för fred på gräsrotsnivå, exempelvis genom att bygga allianser med andra kvinnor över frontlinjen. Men när det blir dags för formella fredsförhandlingar exkluderas de systematiskt. Sedan mitten av 90-talet har kvinnor enbart utgjort åtta procent  av alla delegationer vid fredsförhandlingar. Rapporten pekar också på att det verkar som om kvinnors formella inflytande i fredsförhandlingar inte ökat utan minskat sedan resolution 1325 antogs.

Om alla är överens om att det är viktigt, hur kommer det sig att det händer så lite? Förutom att det kan finnas interna hinder, som lagar, normer eller att kvinnor medvetet utestängs genom smutskastning och hot, så är ett skäl omvärldens brist på stöd. Under själva konflikten får kvinnoorganisationer ofta hjälp från internationella aktörer men när formella fredsförhandlingar inleds så drar sig dessa undan, som om problemet vore löst. Men krigsherrar förvandlas inte till fredsduvor för att de sätter sig vid samma bord, och omvärldens signaler är ofta avgörande. Just därför är det både pinsamt och ett enormt problem att FN som organisation är så långt från att leva upp till sina egna mål. FN:s kvinnoorgan UNIFEM rapporterar att FN aldrig tillsatt en kvinna som chefsförhandlare för en fredsförhandling och av 105 särskilda sändebud eller rapportörer till FNs generalsekreterare i år så har bara 12 varit kvinnor.

Förra veckan skickade kvinnoorganisationer från hela världen, genom The Global Network on Women Peacebuilders ett brev till FN:s biträdande generalsekreterare Jan Eliasson. De uttrycker sin glädje över att fredsförhandlingar äntligen inletts i Colombia, men också sin djupa oro över att inga kvinnor deltar som förhandlare. De ber Jan Eliasson att på alla sätt verka för skapandet av ett rättvist och hållbart fredsavtal. Att biträdande generalsekreteraren samtidigt prioriterar jämställdhetsfrågan inom FN-systemet är förhoppningsvis en självklarhet.