Låt oss be för att få en kristen kyrkoherde. Så formulerade sig missionsförsamlingen på Råå i en uppmaning till medlemmarna i slutet av förrförra seklet. Brevet fanns återgivet i en utställning i sommar om väckelserörelsen i det nordvästskånska fiskesamhället.

Sådan var folkrörelsekristendomens utgångspunkt. Statskyrkan var en del av överheten där prästerna inte trodde på Gud. Därför ville människor själva läsa Guds ord, ta ställning och samlas som troende. Många ville samtidigt stå kvar i Svenska kyrkan och hoppades på den som ett värn för kristen tro i ett samhälle under snabb omvandling. Så blev det med både EFS:are och pingstvänner. De församlingar som sedan skapade Missionsförbund, Baptistsamfund och Metodistkyrka valde däremot att gå vidare och skapa egna kyrkor och samfund skilda från Svenska kyrkan. Med åren har de börjat samarbeta med Svenska kyrkan men som självständiga, åtminstone i egna ögon, likvärdiga parter.
Vi principiellt frikyrkliga har hävdat att vi också av respekt för Svenska kyrkan som kristet samfund inte bör vara medlemmar och inte delta i kyrkans beslutsfattande. Bara från sidan önskar vi Svenska kyrkan väl och följer dess val och biskopsutnämningar med intresse och omtanke.

Den klassiska frikyrkliga inställningen borde vara än mer naturlig sedan år 2000 och Svenska kyrkans skiljande från staten. Frikyrkor ingår numera samarbetsavtal med Svenska kyrkan och det borde vara logiskt orimligt att samtidigt tillhöra bägge parter även om man älskar båda.
Men i postmoderna tider är inte strikt logik och formellt organisationstänkande självklart. Det val till olika beslutsförsamlingar som Svenska kyrkan håller 20 september framstår nästan som ett val för hela den svenska kristenheten. Likt missionsförsamlingen på Råå i väckelsens begynnelse vill engagerade i Svenska kyrkan i dag värna Kyrkan och dess lära från partipolitiskt och okristet inflytande och uppmanar kristna i andra samfund att hjälpa till och ta del i valen.

Det är lätt att sympatisera med dem som vill något och vill ändra på en kyrka som inte har en organisation och beslutsformer som motsvarar dess roll och verksamhet.
Samtidigt är knappast partipolitiseringen i dag Svenska kyrkans huvudproblem. Den är förvisso en rest från den tid då kyrkan var en del av den offentliga makten. Och vad de partier som ställer upp i kyrkovalet säger i sina manifest är ofta beklämmande torftigt. Men partierna verkar gradvis tappa sin ställning bland alla nya nomineringsgrupper.

Den avgörande frågan för Svenska kyrkan är vad den är och vill som kristen kyrka. Folkkyrkan är inte en folkrörelse och folkrörelsesamfundens beslutsformer kan inte vara folkkyrkans. Men som kyrkan nu ser ut vet vi inte vilka — vare sig lekmän eller präster — som är och bär folkkyrkan.
I debatten vekar det just nu som om de teologiskt och kulturellt mest konservativa söker tolkningsföreträde att vara den sanna Svenska kyrkan. Vi vid sidan om skulle vilja se mer engagemang och trosvisshet från fler än så.

ANDERS MELLBOURN