Uppmaningar till kyrkan att hålla sig utanför politiken hörs i dag mer sällan, och politiska utspel från kyrkor har blivit vanligare. Supervalåret 2014 kommer förhoppningsvis innebära mer av detta: kyrkoledare som gör uttalanden och pastorer som knyter an till dagsaktuella frågor. Men hur ska kyrkan tala politiskt?

En kyrka för hela livet måste också rymma politik — ja, mer än så: politiken måste utgå från kyrkans liv. Kyrkan är bara inte ett tak under vilket politiken ryms, den är grunden som politiken vilar på. Vi kan inte dela upp våra liv i separata sfärer. I stället måste den tro som är grunden för vår identitet vara grunden också för vår politik.

En kristen tillber den treenige guden uppenbarad i Kristus. Detta är en politisk handling. Vi tillber Gud och inte kejsaren, mammon eller något politiskt system. Det är vår mest grundläggande politiska lojalitet. Att tillbedjan är en handling påminner oss om att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap, utan en gemenskap förenad av ett delat liv. Vi är vad vi gör; kyrkan tar gestalt genom sina praktiker. Livet kommer först, medan läran är en reflektion över det konkreta livet.

Samma ordning gäller politiken. Kyrkans politik är inte en abstrakt ”kristen värdegrund”. Kyrkans politik är hennes konkreta liv. Kyrkan har inte en politik, hon är en politik. Gudstjänst, dop, predikan, kollekt, nattvard — detta är kyrkans liv, hennes levda politik. När kyrkan talar politik måste våra ord bottna här.

Detta gäller alla kristna, men det finns en skillnad mellan en kristen politiker och kyrkliga företrädare. En kristen politiker behöver inte klargöra de här kopplingarna, utan kan hänvisa till förnuftet eller till värderingar som många delar. Eftersom tron inte står i motsats till förnuftet är det fullt möjligt att finna anknytningspunkter. Men även den enskilde politikerns tal måste bottna i hennes kristna identitet. Också hon måste vara en hel människa, där tron och politiken inte skiljs åt. Kyrkliga företrädare däremot behöver göra grunden för övertygelsen tydlig, eftersom det hör till kyrkans kallelse att vittna om Guds rike. Att låta den kristna tron få kropp i en artikulerad politik är ett viktigt vittnesbörd.

Det finns ingen brist på ämnen att tala om i dag: ojämlikhet, rovkapitalism, mång-fald, fattigdom, främlingsfientlighet, utanförskap. Frestelsen är att låna språk och värderingar från den sekulära kulturen. Att tala i allmänna ordalag om moral, värdegrund och rättigheter. Att säga sådant som gör alla nöjda, men som inte förvandlar någon. Då sviker vi både världen och kyrkan. Vi underlåter oss att vittna, och vi säger, indirekt, att kyrkans tro är intern och ”andlig” — en kroppslös söndagstro utan politisk relevans.

Kyrkans utmaning supervalåret 2014 är att finna den politiska rösten. Att tala politiskt utifrån en konkret, levd kyrklig erfarenhet. Att blåsa liv i den frikyrkliga tradition som betonar att kyrkans liv inte är hennes privata angelägenhet, utan ett politiskt vittnesbörd för världen.