Hagman noterar att en generell pessimism, i kombination med ett starkt fokus på hierarkiernas topp, gör oss blinda för det positiva som sker lokalt: ”På gräsrotsnivå uppvisar Svenska kyrkan på många håll en anmärkningsvärd vitalitet i det som ska vara världens mest sekulariserade land.” Som exempel nämns ekumeniskt arbete, socialt engagemang och en utbredd längtan efter andlig fördjupning.

 Det största problemet är emellertid att ”vanliga människor som arbetar i församlingar i Sverige talar om Svenska kyrkan som ’de’”. Det finns ett gigantiskt glapp mellan Svenska kyrkan lokalt och centralt.

Se där en utmaning värdig den nya ärkebiskopen!