Kyrkor kommer och går men evangeliet består

Processen att gå samman är självklart inte enkel. Varken organisatoriskt eller ideologiskt. Det brukar kännas tryggt att veta vad man har, även om det inte alltid är det ultimata. Naturligtvis finns det en rädsla inför att förlora det som man på något sätt har byggt sin tro och sitt liv kring. Det blir inte bara en identitetskris för samfunden, utan även för de lokala församlingarna och de människor som vistas där. Det är en omöjlighet att svara på alla frågor kring ett sammangående. Inom vissa områden kommer frågetecknen att kvarstå under processens gång. Ska vi fullfölja måste vi vara beredda på att leva lite i ovisshet och självklart kan det vara skrämmande för många.
Som jag ser det så står vi inför två alternativ. Det ena är ett sammangående med några osäkra faktorer och det andra är en nedåtgående trend bland våra församlingar. Jag tror inte på något sätt att en ekumenisk sammanslagning skulle vara en slutgiltig lösning på den nedåtgående trend. Den trenden kan vi endast vända om vi som kyrka är adekvat för vår omgivning.

Inte finnas kvar
Jag arbetar inom det minsta av de tre samfunden. Om inget händer för vår del så kommer inte Metodistkyrkan i Sverige att finnas kvar så länge till. Tyvärr ser vi samma nedåtgående trend för Missionskyrkan och Baptistsamfundet, även om det kan ta några år innan dessa samfund befinner sig i samma situation. Visst ligger det mycket sorg i det, men det är ändå en tröst i att kyrkor kommer och går, men evangeliet består.
Det handlar inte om att jag förespråkar en sammanslagning för att Metodistkyrkan ska överleva. Väljer vi att gå samman, så kommer inte något av våra samfund att finnas kvar som det ser ut idag. Självklart bär vi med oss traditioner, men även inom våra samfund så finns det olika saker som vi väljer att lyfta fram. Så hoppas jag också att det kan förbli. Med en mångfald så kommer kyrkan ständigt att omformas, tvingas att omformulera sig och vara öppen för debatt. Särskilt om vi på allvar menar att kyrkan ska vara en adekvat del av det samhälle som ständigt förändras.
Där får jag säga att jag inte alls delar Roland Hellstens mening gällande THS (Sändaren 22-08). Jag tycker att det är bra att THS inte går ut med en konfession. Högskolan bidrar till den mångfalden som behövs i våra församlingar. Vi behöver pastorer som kan tänka fritt och har lärt sig att formulera sin teologi.

Underlätta lokalt
Det finns en sida av den ekumeniska processen som är viktig. Jag tror att det skulle underlätta för många av våra lokala församlingar att samarbeta, även kollegialt, om vi skulle tillhöra ett gemensamt samfund. Kyrkan består av församlingar på det lokala planet och det är där som vi har mest att vinna på en sammanslagning. Det är där vi möter människor och på olika sätt kan dela med oss av Guds kärlek.
För mig handlar evangeliet om att möta människor. Ett ärligt möte där vi ser varandra. För att vi ska kunna möta andra, så gäller det också att vi ska kunna bli bemötta. Mötet är inte ensidigt. För att möta, så måste vi våga öppna upp. Både våra församlingar och oss själva. Vi kan aldrig öppna upp om vi själva är osäkra på vilka vi är eller inte är beredda att ändra det som är ”vårt”. Öppnar vi upp så gör vi oss själva sårbara genom att reflektera över oss själva från ett annat perspektiv än vad vi kanske är vana vid.

Tvingas tänka om
Nya människor i en församling innebär och måste innebära en förändrad församling. Om vi menar allvar med att finnas i samhället och finnas till för människor, så tvingas vi kanske att tänka om gällande medlemsbegreppet, gällande vilket språk vi använder eller hur vi använder det. Vissa av våra inhemska begrepp är jag inte ens säker på att vi själva längre vet betydelsen av. Jag tror att vi har möjlighet att vända trenden till något positivt om vi vågar mötet med oss själva och andra.
Låt oss gå samman och tillsammans försöka skapa något. Jag tror att det kan vara svårt att jämt och ständigt tänka nytt och kravet på ett nytänkande får inte hämma processen. Vi bär alla på traditioner och här och nu får vi möjlighet att plocka russinen ur kakan. Vi får möjlighet att sätta oss ner för att verkligen mötas och samtala kring vilken kyrka vi vill vara och vilken kyrka vi har möjlighet att vara.

JESSICA HOLMGREN
Pastor i S:t Paulskyrkan, Stockholm