Den politiska frigörelsen i Centraleuropa för 20 år sedan var ett bönesvar. Man ska vara synnerligen återhållsam med att försöka tolka in Guds direkta handlande i den politiska samtiden. Men visst hade många människor under många år bett till Gud och hoppats på den förändring som plötsligt blev verklighet 1989.

Och de kristna kyrkorna var med i processen. Stalin ställde en gång den sedan ofta citerade frågan hur många divisioner påven hade, när han raljerande ville visa på skillnaden mellan Sovjetarméns fysiska makt och kyrkans andliga. Men till slut hade Johannes Paulus II fler divisioner än Michail Gorbatjov.
Det kalla kriget var ingenting önskat men blev nödvändigt när segermakternas gemenskap efter segern mot nazismen snabbt förbyttes i en ny, än mer oförsonlig konflikt mellan väst och öst, mellan demokrati och marknadsekonomi å ena sidan och kommunism och enpartivälde å den andra. Men det blev inget hett krig. Huvudskälet var — hur olustigt det än är att erkänna det — terrorbalansen och det ömsesidiga hotet om ett kärnvapenkrig som skulle kunna utplåna oss alla.

Fredlig samexistens var länge det bästa att hoppas på. Sovjetsidan gjorde avkall på sin historiesyn om kommunismens nödvändiga slutliga seger och demokratierna valde ideologisk tävlan och små steg av öppenhet och kontakt som vägen till drägligare och fredligare förhållanden. Förhoppningen om full frihet i öst fick stå tillbaka.
Framför allt i Polen med dess starka folkliga religiositet stod kyrkan mot socialismen med återkommande uppflammande konflikter. När polacken Karol Wojtyla blev påve Johannes Paulus II fick den världsvida katolska kyrkan en ledare med starkt engagemang för mänsklig frihet och lika stark misstro mot kommunism och socialism (också när den i befrielseteologin blandades med radikalt katolskt samhällsansvar i Latinamerika). Genom sitt nya ämbete fick han en möjlighet att direkt bidra till sitt hemlands utveckling.
 I det mer sekulariserade och historiskt lutherska Östtyskland, DDR, försökte kyrkorna leva i socialismen och erbjuda en frizon för möten och samtal. I detta fick de stöd av och kontakter med kyrkor och kristna i väst, inte minst Sverige.
I dessa dagar får vi höra många självsäkra analyser om vilken strategi som gav mest effekt — den mer heroiska konfrontationen i Polen eller det mer trevande knackandet för att skapa sprickor i muren i Tyskland.

Visst var Polen föregångslandet och visst var utvecklingen i Sovjetunionen allra mest avgörande — att Sovjetsystemet varken ekonomiskt eller politiskt kunde möta människors behov av välfärd och frihet. Visst bidrog den amerikanske 80-talspresidenten Ronald Reagans ifrågasättande av kärnvapenbalans och upprustning till att Sovjet kollapsade ekonomiskt.
Men samtalen, de mänskliga kontakterna och dialogen om mänskliga rättigheter efter Helsingforsöverenskommelsen 1975  gav också förutsättningar för förändring. Den lilla friheten stod inte i vägen utan hjälpte fram den stora som skulle komma.
Visst var det ett Guds under! ¶

ANDERS MELLBOURN