Det blev inget särskilt medieuppbåd kring protestmarschen i Stockholm mot förföljelsen av kristna i världen.

Som väntat, höll vi på att säga.

Kanske beror det på den lite försiktiga ansatsen; man talar om förföljda troende och inbegriper då alla förföljda. Ansatsen är hedervärd, men ett luddigt och ofokuserat budskap riskerar att inte nå fram.

Men vägen till att bli en röst att ta på allvar i samhällsdebatten, är lång här i Sverige. Företrädare för religiösa organisationer står sig tämligen slätt bland opinionsskaparna, konstaterar exempelvis religionssociologen Marta Axner i sin avhandling Public Religions in Swedish Media.

Marta Axner konstaterar att bara 3,5 procent av debattartiklar som publicerats i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen det senaste decenniet skrivits av en representant för någon religiöst inriktad organisation.

Dessa 3,5 procent, som i fasta tal motsvarar 639 artiklar, handlar till yttermeravisso i många fall om repliker eller reaktioner på andras utspel, ofta med en vidhängande ängslig not om varför man överhuvudtaget yttrar sig. Mera sällan rör det sig alltså om ett eget agendasättande.

Marta Axner konstaterar också att antalet debattinlägg inte ökat under dessa tio år, snarare tvärtom. Av vilket hon drar slutsatsen  att senare års hoppfulla profetior om att religionen fått en renässans i samhällsdebatten, inte är korrekt. Sekulariseringen skulle således varken ha avstannat eller vänt.

Eller så speglar detta kyrkornas egen stapplande mediestrategi. Den som hos nästan alla trossamfund är mindre utvecklad än i resten av samhället. Kommunikationsavdelningar och pressekreterare är fortfarande ovanligt, förutom kanske i de allra största organisationerna, och förhållandet till den fria pressen är oftast minst sagt kluvet.

Men den som vill vara en röst i samhällsdebatten måste också själv stå ut med att bli granskad.

Öppenhet och transparens är viktigt för alla organisationer, särskilt sådana som är så ifrågsatta som kyrkor och trossamfund är idag.

Motmedlet kan då vara att faktiskt slå sig lite för bröstet och berätta om allt gott och bra som kyrkor och samfund gör. Både ute och hemma.

Det onda som tyvärr också utförs i olika religioners namn finns i allmänhet kännedom om. Men hur många utanför våra egna led känner till kyrkornas stora barn- och ungdomsarbete, sociala arbete, äldrevård, ekumeniska arbete eller religionsdialog?

Hur många utom vi själva vet vad modern mission är idag? Hur många inom våra egna led har klart för sig det stora sociala arbete bland fattiga barn, prostituerade och sjuka som  exempelvis Equmeniakyrkans systerkyrka Hindustani Covenant Church genomför i Indien, för att nu ta ett aktuellt exempel.

Om allt detta måste vi berätta. Givetvis med ett öppet sinnelag för det som ibland blir fel eller inte ledde ända fram.

 Här på Sändaren gör vi vårt bästa.