Titta mamma – det där är Sverigechefen! utbrast min 5-åriga dotter på klingande stockholmska när Pia Sundhage zoomades in i bild under semifinalen mellan Sverige och Tyskland. Det här är en sommar då jag glatt mig åt det intresse, kärlek och självklarhet som visats damfotbollen och Pia Sundhages svenska landslag.

Samtidigt har det varit smärtsamt tydligt av hatet på sociala medier att det fortfarande är väldigt provocerande för vissa att tjejer spelar fotboll, särskilt på bästa sändningstid. Många sportkrönikor har skrivits om landslagets förmåga att inspirera flickor att börja spela fotboll. För det är verkligen inte självklart. Min äldsta dotter och jag tog en cykeltur runt hennes skola en söndag i våras. När hon visade fotbollsplanen sa hon: Och här spelar killarna fotboll.

För många flickor och pojkar som växer upp i Sverige i dag gör det med gränser för vad de kan eller får göra utifrån sitt kön. Jämställdhetsexperten och beteendevetaren Ingemar Gens brukar säga att vi har en kultur där flickor övar sig i att bli flickor och pojkar övar sig i att bli pojkar. Många av de ställen barnen i dag umgås på under sin fritid är tydligt uppdelade i pojk- eller flickaktiviteter. Jaha, kan man fråga sig nu, men vad är problemet?

Är det ett självändamål att flickor ska spela fotboll om de hellre vill dansa? Nej, såklart inte. Målet för en ansvarsfull vuxenvärld måste vara att både låta barnen själva uttrycka vad de själva önskar och längtar efter att göra och att varsamt utmana dem att prova sådant som verkar lite svårt eller ointressant vid första anblicken. Att ge barnen hundra möjligheter i stället för två.

Det finns också andra mer allvarliga baksidor med dagens utveckling. I en krönika i Expressen i juni skrev Frida Boisen om chocken över att så många 8-åriga flickor i hennes dotters klass använde behå. Jag vet lika gamla flickor med högklackade skor. I dag säljer stora klädkedjor bikinis till tvååringar. I ett samhälle där utseende och bekräftelse är så viktigt uppmuntrar vi en ny generation flickor och pojkar att vara små vuxna.

Men behåar hamnar inte i en lågstadieflickas byrå av sig själv. Det är vi vuxna som bestämmer. Ett av Ingemar Gens råd till vuxenvärlden är att skapa fler mötesplatser med aktiviteter för både flickor och pojkar. Skapa mötesplatser som inte handlar om konkurrens utom om samarbete, det mår många barn bra av — flickor som pojkar.  Dessa mötesplatser blir tyvärr alltmer sällsynta men de finns fortfarande, inte minst inom kyrkans verksamhet.

Nyligen bjöd Equmenia in till en sådan mötesplats för inte mindre än drygt 3 000 barn och ungdomar genom scoutlägret Trampolin. Kyrkan och församlingens barn- och ungdomsverksamhet med scouter, kör, konfirmation och tonår utgör något unikt och viktigt i dagens samhälle, en plats där barn inte i första hand är flickor och pojkar, utan barn. Jag hoppas att Equmenia och Equmeniakyrkan fortsätter att medvetet stärka och utveckla dessa mötesplatser utifrån det stora samhällsbehov vi ser i dag.