Håkan Juholt anses ha en stark ställning bland socialdemokratiska medlemmar och kärnväljare. Ändå fick han ge upp som partiordförande, då han förlorade förtroendet hos andra ledare inom partiet, hos allmänna opinionen och hos medierna.
Göran Hägglund kan på lördag väljas bort som partiordförande. Han har större förtroende än sitt parti hos väljarna i allmänhet och hos medierna. Men han utmanas av kolleger i partiledningen och har förlorat stöd hos kristdemokraternas kärnväljare och partimedlemmar lokalt.
Många har efter Håkan Juholts avgång talat om mediedrev. Visst har det funnits överdrifter i mediernas redovisning och granskning av vad Håkan Juholt gjort under tiden som partiordförande. Visst klarar sig å andra sidan Göran Hägglund oftast alltför bra och kommer påfallande väl ut i mediebevakningen. Men skulle Göran Hägglund klara sig kvar, så inte är bristen på kritisk mediegranskning förklaringen, lika litet som Håkan Juholt tvingats gå om han över lag hade levt upp till partiledarrollens krav.

Om både social- och kristdemokrater sägs nu allmänt att problemen är mycket större än ledarfrågan. Partierna har kris i identitet, självbild och sakfrågepolitisk idéutveckling. Det är i en mening naturligtvis riktigt i båda fallen.
Dock förefaller fortfarande stora grupper i Sverige sluta upp bakom välfärdsstatens ideal. Det avspeglas i att moderaterna i mycket valt en begreppsapparat från vänster och framför allt i att mycket av det folkliga stödet för socialdemokraterna nu går till miljö- och vänsterparti. Det kan inte vara av historisk nödvändighet som socialdemokraterna förlorat så stor del av sympatierna inom ett visserligen krympande men fortfarande betydande fält till vänster om mitten i svensk politik.
Kristdemokraterna å sin sida har för att vinna inflytande och ställning som regeringsparti kompromissat så mycket med partiets gamla kärna att den revolterar. Men en återgång till kristdemokraternas traditionella hållning i privatmoraliska frågor är inte möjlig för ett parti som vill vara företrätt i riksdagen.

Trots allt är det nog så att både Håkan Juholts och Göran Hägglunds problem mest har personliga förklaringar.
Hos Håkan Juholt saknades personlig lämplighet och saklig kompetens för ledaruppgiften vilket han intressant nog själv verkar ha varit medveten om. Väl vid makten valde han härtill brutalt att göra sig av med tidigare ledande och sakkunniga partiföreträdare och trodde att det räckte med att söka stöd direkt hos de vanliga medlemmarna ute i landet.
Det märkliga med Göran Hägglund är att han på ett häpnadsväckande sätt sägs försumma kontakterna med andra kolleger i partiet och i valorganisationen. I stället förlitar han sig enbart på sin styrka i offentligheten, sin position i regeringen och umgänget med en liten ledarkrets medarbetare. Därför finns uppenbarligen många också utanför partiets ideologiska kärna som vill avsätta honom på lördag.
Säg mig vem du umgås med och jag ska säga dig hur du lyckas som ledare, tycks gälla i svensk politik.

ANDERS MELLBOURN