Valåret 2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen, varpå Aftonbladet reagerade med kampanjen ”Vi gillar olika” — en kampanj för mångfald och mot främlingsfientlighet.

En halv miljon människor deltog, och den betraktades som en stor succé. Men att med ett klick säga sig ”gilla olika” är inte samma sak som att faktiskt leva enligt detta credo. Debattklimatet inför det stundande valet blir ett sätt att pröva om Aftonbladets slogan blivit mer än en munnens bekännelse. För mångfald handlar inte bara om att leva med människor av annan etnisk bakgrund, vilket var fokus för kampanjen. Det handlar om att leva med människor över huvud taget. ”Alla lika, alla olika”, som det hette på nittiotalet.

Mångfald är ingen enkel sak. Vi har en tendens att idealisera det, att reducera mångfald till färggranna kläder och exotiska maträtter. Men mångfald kan också vara något ganska irriterande. Den som vill leva i ett samhälle präglat av mångfald måste vara beredd på att bli provocerad och trampad på tårna.

Sverige är en konsensuskultur som av tradition haft svårt för mångfald. Vi lever än i dag med arvet från den lutherska enhetsstaten. Anna Dahlberg konstaterade i Expressen 28/12 att öppenhet mot det avvikande knappast är svensk debatts starkaste gren. Ett av hennes exempel var kritiken då Elisabeth Svantesson, med kyrklig hemvist i trosrörelsen, utsågs till arbetsmarknadsminister.

När statsministern tog upp hennes religiösa tillhörighet var det, skriver Dahlberg, som om han behandlade ett utdrag ur belastningsregistret.

Svårigheten att hantera variation speglas också enligt Dahlberg i en alltmer inkvisitorisk debatt, ”där ett förfluget ord räcker för att misstänkliggöra en hel text, där markörer är viktigare än argument och avsändaren viktigare än innehållet”. Ett sådant samtalsklimat utarmar mer än det utmanar.

Hur ser det då ut egentligen, bortom

abstrakta slogans? Gillar vi olika? En av dem som stack ut debattåret 2013 var författaren Marcus Birro. Hans krönikor är, i mitt tycke, ibland träffande, ibland väl generaliserande. Men utan tvekan provocerar de, och oavsett om man håller med eller inte är det berikande att hans röst finns i det offentliga samtalet. För en arena som hyllar mångfald måste väl ha rum för en vardagskonservativ, lätt idealistisk katolik?

Nej, inte enligt alla. Den svenskkyrkliga tankesmedjan Dagens Seglora ogillar uppenbarligen Birro. Han retar ”gallfeber på tänkande folk”, skriver de på sin ledarblogg (27/11) och fortsätter med att beskriva hur tröttsamt det är debattera med någon som vägrar ändra sig. Det vill säga med någon som vägrar bli som jag.

Men det är just så här mångfald känns. Det kan vara vackert, berikande och inspirerande — men lika ofta är det irriterande. Givetvis ska man bemöta meningsmotståndare, men den som önskar att annorlunda röster inte fanns i det offentliga samtalet har uppenbarligen problem med mångfald. Oavsett hur högljutt man bekänner sig till tolerans och dialog. ¶