Det svenska språket tycks vara fattigt på ord som handlar om uppmuntran. Vi vill så gärna bekräfta våra barn, men använder alltför ofta ett enda uttryck: Vad du är duktig! När engelsktalande säger till sina barn: You did it so well! (Du gjorde det så bra!) så kan det ändå översättas i svensk tv: Du är så duktig!

Självklart behöver barn gång på gång bli bekräftade, men varför måste vi använda ordet duktig? Problemet med att säga att barn är duktiga är att det lätt blir en identitet. Fokus blir på den jag är (duktig!) i stället för vad jag gör (någonting bra!). Om duktigheten blir min identitet kanske jag till slut tror att jag måste vara duktig för att bli uppskattad.

För visst finns det varmare och mer bekräftande uttryck att använda än just ordet duktig, om vi vuxna tänker efter och bryter vanans makt?

Socialstyrelsen kom 2013 med en under-sökning som visar att barn generellt sett har det mycket bra i Sverige och bidragande orsak till detta är den svenska välfärden. Barnbidrag och socialbidrag gör att även fattiga föräldrar kan tillgodose barns grundläggande behov i vårt land. Problemen som undersökningen lyfter fram gäller i stället äldre ungdomar. Oavsett om familjen är rik eller fattig tycks den psykiska ohälsan öka bland 15-åringarna och är sämre jämfört med andra länder. Självmorden minskar inte heller i denna åldersgrupp, trots minskning i alla andra åldersgrupper i Sverige. Dessutom söker allt fler vård eller tas in i slutenvård i åldern 16—24 år på grund av psykisk ohälsa.

Amerikanskan Abby Wilmer skapade begreppet kvartlivskrisen, quarter life crisis, när unga människor i åldern 20—30 år drabbas av oförklarlig ångest eller ren apati.

Ofta är det högpresterande ungdomar med toppbetyg. De har levt på att vara duktiga under hela sin uppväxt, men ställer sig först som 25-åringar frågan vad som är meningen med all denna duktighet. Då drabbas man av den stora tomheten.

Det verkar finnas en oro i vårt samhälle att vi inte bekräftar varandra tillräckligt. Därför måste vi ständigt ge ”likes” på Instagram eller på Facebook, för annars tror vi att andra känner sig osedda. Samma oro, att vi inte tillräckligt bekräftar våra barn, skulle i så fall kunna vara en förklaring till upprepandet av ordet duktig.

Välsignelsen som läses i kyrkorna eller sjungs i synagogorna (4 Mos 6:24-26) beskriver hur Gud välsignar genom att Gud vänder sitt ansikte mot en människa. Själva huvudrörelsen är viktig i välsignelsen. Det uttrycker att en människa faktiskt helt utan ord kan känna sig uppmärksammad, sedd, älskad. Det arvet behöver vi vårda!

Equmeniakyrkan har en lång tradition att möta barn i musiken, scouterna, tonårs- och konfirmationsarbete. Självklart är det lätt att få prestationsångest i en sådan ideell verksamhet, men det viktigaste är att det finns ledare som ser på ungdomar med värme och respekt. Att vända sitt ansikte och ge en ordlös bekräftelse är gott nog. Det är sannerligen en motkraft till den psykiska ohälsan bland alla duktiga barn i Sverige 2014.