Det var inte Håkan Juholt som hade fel. Det var riksdagen. Regelverket om bostadsersättning var oklart eller kanske inte ens fanns. Om denna slutsats räcker för att hålla Håkan Juholt vid liv som partiledare återstår att se. Men att uppmärksamheten riktas mot brister i riksdagens organisation och arbete är välkommet. Bara det inte fastnar i en alltför begränsad diskussion om förmåner.
Vid månadsskiftet höjdes riksdagsledamöternas grundarvode till 57 000 kronor i månaden. Nyhetsbyrån TT publicerade samtidigt uppgifter om att löneklyftan mellan väljare och valda ökat de senaste 20 åren. Bakom ligger sannolikt ett allmänt mönster av större löneklyftor de
senaste årtiondena. Men ersättningarna förefaller stiga också i förhållande till
någorlunda jämförbara grupper.
Härtill kommer en rad särskilda förmåner för riksdagsledamöter: De har fria inrikes resor med tåg och flyg. De har särskilda villkor i sjuk- och föräldraförsäkring, generösa pensionsbestämmelser och så de nu ökända bostadsersättningarna.
Tanken bakom detta är rätt. I en fungerande demokrati behöver man ha professionella politiker med villkor som är någorlunda jämförbara med andra makthavares. Man kan ha synpunkter på detaljer. Men det är inte i första hand förmånsbestämmelserna som behöver reformeras i riksdagen. Det är arbetsformer och arbetstider. Och det är organisationens storlek.

I en intervju i Dagens Nyheter härom söndagen påminner förra statsrådet Thomas Bodström — visserligen inte alltid själv den mest trovärdige - att ledamöterna är för många och arbetar för litet. Tre dagars arbetsvecka och tre månaders sommarlov återspeglar bondesamhällets villkor för förtroendevalda på deltid.
Bodström fick som riksdagsledamot kritik för att han upprätthöll sin advokatpraktik vid sidan om och inte deltog fullt ut i arbetet. Men han har en poäng även om utskottsarbete kräver mycket inläsning och de fria dagarna ska ägnas kontakter med väljare och skilda intressen.

Mest orimligt är att Sverige med 9 miljoner invånare har en folkrepresentation med 349 ledamöter. Det är i jämförelse mångdubbelt fler än i folkrikare demokratier. När två kamrar skulle bli en för 40 år sedan fick alltför många riksdagsplatser bli kvar.
Med en halvering av ledamotstalet skulle mycket vinnas. Det skulle bli billigare. Vi skulle få färre och mer bekanta ledamöter som arbetade under en längre tid av året. Om vi samtidigt ökade antalet valkretsar så att alla kretsar hade under tio fasta mandat skulle ledamöterna bli än mer synliga och vi få mer av ett personval automatiskt. Med bibehållna utjämningsmandat skulle mandatfördelningen ändå förbli hyggligt proportionell.
Regeringens makt ökar sedan länge på riksdagens bekostnad vad gäller lagstiftning och budgetbeslut. Disciplinkraven i koalitionsregeringar begränsar ytterligare riksdagens handlingsutrymme. Då måste riksdagens roll som granskare blir tyngre. En mindre och mer hårt arbetande riksdag skulle hävda sig bättre och bli demokratiskt mer effektiv.

ANDERS MELLBOURN