Europa har gått på semester. Men oro råder över kontinenten, inte ledighetslugn. Den senaste krisöverenskommelsen om euron och Grekland räckte inte långt. Nu krisar också Italien. Börser rasar.
Tilliten till regeringar och politiker är rekordlåg, även om demonstrationerna bedarrat i augustihettan.
I USA har den politiska beslutsapparaten varit lamslagen fram till konkursens rand. Kompromissen om budgettaket imponerar på ingen och ledde till sänkt sedebetyg i finansbranschen. Den amerikanska författningen är uttänkt så att det ska vara svårt att komma fram till beslut. Men tanken var knappast att världens enda riktiga supermakt ska kunna göra sig själv handlingsförlamad. Politikerföraktet hos den ameri- kanska allmänheten är massivt, samtidigt som omvärlden häpet bekymras över den amerikanska maktens försvagning.
I Mellanöstern och Nordafrika har otåligheten vuxit efter vinterns revolutioner. Sociala och ekonomiska förändringar låter vänta på sig och många unga fruktar att de håller på att luras och att militära och religiösa krafter tar hem spelet.
Svälten i Östafrika och eftertänksamhetens allvar efter terrordåden i Oslo har visserligen givit ett vidare perspektiv på den rika världens ekonomiska och sociala kriser. Men de är inga lyxproblem. Sprider sig krisen över världen blir det verkligt farligt för alla, både ekonomiskt, socialt och politiskt. Till slut är det alltid de fattigaste som drabbas värst.
Den djupare krisen denna missnöjessommar är att så få fattar vad som händer, vet vad som ska göras och är säkra på effekterna av vad de föreslår — både på kort och lång sikt. Demokratisk politik bygger på gemensam kunskap och ömsesidigt förtroende mellan väljare och valda om vilka problemen och handlingsalternativen är. I Grekland och USA tror inte människor längre på beslutsfattarnas vilja och lösningar utan ser dem som lögner.
Vi må leva i ett kunskapssamhälle och en hisnande snabb och allomfattande elektronisk informationskultur, men vi fattar
uppenbarligen dåligt vad som händer. När Sändaren på försommaren (nr 26/2011) frågade ett antal experter om varför kriser och kast numera tycks komma allt tätare i världens ekonomier, blev svaren både trevande och oroande: Den globalisering som skapar tillväxt och minskar fattigdom leder också till oförutsägbarhet och
otrygghet.
Samtidigt har inte kritiska kommentatorer och demonstranter klara idéer om vad som ska göras i stället. Men de vill trots allt ha politiska lösningar. Även kreditnedvärderingen av USA tycks främst vara ett rop på politisk samling och handlingskraft.
De stora ideologiernas, de stora världsordningsanalysernas och de stora politiska programmens tid är måhända förbi. Kanske vet vi numera så mycket i detalj att vi har fått ännu svårare att fatta de stora sammanhangen. I det kan ligga en hälsosam mänsklig ödmjukhet.
Men om vi på vägen tappar tilliten både till våra medmänniskor och till vår förmåga att förstå och handla, går vi en farlig framtid till mötes.
ANDERS MELLBOURN
I USA har den politiska beslutsapparaten varit lamslagen fram till konkursens rand. Kompromissen om budgettaket imponerar på ingen och ledde till sänkt sedebetyg i finansbranschen. Den amerikanska författningen är uttänkt så att det ska vara svårt att komma fram till beslut. Men tanken var knappast att världens enda riktiga supermakt ska kunna göra sig själv handlingsförlamad. Politikerföraktet hos den ameri- kanska allmänheten är massivt, samtidigt som omvärlden häpet bekymras över den amerikanska maktens försvagning.
I Mellanöstern och Nordafrika har otåligheten vuxit efter vinterns revolutioner. Sociala och ekonomiska förändringar låter vänta på sig och många unga fruktar att de håller på att luras och att militära och religiösa krafter tar hem spelet.
Svälten i Östafrika och eftertänksamhetens allvar efter terrordåden i Oslo har visserligen givit ett vidare perspektiv på den rika världens ekonomiska och sociala kriser. Men de är inga lyxproblem. Sprider sig krisen över världen blir det verkligt farligt för alla, både ekonomiskt, socialt och politiskt. Till slut är det alltid de fattigaste som drabbas värst.
Den djupare krisen denna missnöjessommar är att så få fattar vad som händer, vet vad som ska göras och är säkra på effekterna av vad de föreslår — både på kort och lång sikt. Demokratisk politik bygger på gemensam kunskap och ömsesidigt förtroende mellan väljare och valda om vilka problemen och handlingsalternativen är. I Grekland och USA tror inte människor längre på beslutsfattarnas vilja och lösningar utan ser dem som lögner.
Vi må leva i ett kunskapssamhälle och en hisnande snabb och allomfattande elektronisk informationskultur, men vi fattar
uppenbarligen dåligt vad som händer. När Sändaren på försommaren (nr 26/2011) frågade ett antal experter om varför kriser och kast numera tycks komma allt tätare i världens ekonomier, blev svaren både trevande och oroande: Den globalisering som skapar tillväxt och minskar fattigdom leder också till oförutsägbarhet och
otrygghet.
Samtidigt har inte kritiska kommentatorer och demonstranter klara idéer om vad som ska göras i stället. Men de vill trots allt ha politiska lösningar. Även kreditnedvärderingen av USA tycks främst vara ett rop på politisk samling och handlingskraft.
De stora ideologiernas, de stora världsordningsanalysernas och de stora politiska programmens tid är måhända förbi. Kanske vet vi numera så mycket i detalj att vi har fått ännu svårare att fatta de stora sammanhangen. I det kan ligga en hälsosam mänsklig ödmjukhet.
Men om vi på vägen tappar tilliten både till våra medmänniskor och till vår förmåga att förstå och handla, går vi en farlig framtid till mötes.
ANDERS MELLBOURN
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR