Överbefälhavare Sverker Göransson stod för nyårshelgens politiska bomb. I alla fall om man får tro utländska medier och DN. I en intervju i Svenska Dagbladet bjuder ÖB frikostigt på sin syn på Försvarsmakten och Sveriges förmåga att stå emot ett militärt angrepp. ”Vi talar om ungefär en vecka på egen hand”. Om vi blir angripna från två håll går det, enligt Göransson, ”inte speciellt länge”.

ÖB:s uttalande eldar igång flera ledarskribenter och debattörer som menar att Sverige behöver antingen ett starkare försvar eller ett Natomedlemskap.

Några saker är anmärkningsvärda i den här debatten: Varför väljer Sveriges högsta militära befälhavare att gå ut offentligt och låta oss uppfatta att Sverige är hjälplöst mot en angripare? I vanliga fall är ett lands försvarsförmåga och uthållighet topphemliga uppgifter. Tror inte Göransson på allvar att det finns ett hot mot Sverige. Då spelar det ju heller ingen roll vilket motstånd vi kan bjuda en icke-existerande fiende. Eller så, och mer troligt, handlar utspelet om att skapa underlag för en större försvarsbudget. Allan Widman drar i alla fall den slutsatsen utifrån uttalandet.

Det mest förvånande i debatten om behovet av ett starkare försvar är att det saknas seriös genomlysning av de verkliga globala eller närgeografiska säkerhetspolitiska hoten. Vilken är denna fiende som vi ska försvara oss mot i en vecka? Skattebetalarna investerar varje år 41 miljarder i det svenska försvaret. I en politisk verklighet med knappa resurser och stora behov borde både forskare, journalister och allmänhet ha ett större underlag för att bedöma hur dessa medel gör störst nytta. Rysslands militära upprustning nämns allt oftare som ett skäl till behovet av ett starkare svenskt försvar. En faktor som inte bör avfärdas alltför lätt, det finns absolut oroande tendenser.

Intressantare är att diskutera vad vi kan göra istället för att ”rusta mot Ryssland”, utifrån ett perspektiv av kostnadseffektivitet men också utifrån vår värdegrund. Vilken roll vill vi spela: globalt och i vårt geografiska närområde? Vilka möjligheter har Sverige att inte bara förhindra ett aggressivt anfall riktas mot vårt land utan även bidra till stärkt förtroende och samarbete i hela Östersjöregionen? De spänningar som i första hand skulle kunna leda till militär konfrontation i vårt närområde (men ändå i dagsläget inte är akuta) är de små baltiska staternas relation till Ryssland. Det ligger i Sveriges intresse att medverka till större förtroende i området. På så sätt kan man minska beroendet av Nato, som faktiskt låser länderna i en väpnad misstänksamhet mot Ryssland.

Dessutom borde Sverige återigen engagera sig mer aktivt i kärnvapennedrustning, eftersom Ryssland som betydande kärnvapennation utgör, om inte ett hot mot Sveriges nationsgränser, så ett betydande hot mot den globala säkerheten.

Vår utrikes- och säkerhetspolitik bör syfta till att aktivt förebygga att det uppstår väpnade konflikter. En sådan politik skulle svenska folket känna stolthet över.