När revor blir fallgropar

Många av oss har stått framför vigselförättaren och lovat att leva tillsammans tills döden skiljer oss åt. För Anki och Mikael Fors blev det istället regeringens neddragningar av den personliga assistenten som skilde dem åt, och det på alla hjärtans dag. Samarbetsregeringen mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet skyller på Alliansregeringen men nånannanismen är en usel makthavare och ännu sämre som ursäkt.

Makarna Fors skiljer sig inte för att känslorna svalnat, för att livet kommit emellan eller för att någon av dem gjort äktenskapet omöjligt genom hot eller våld. Tvärtom älskar de varandra och vill fortsätta leva tillsammans. Men sedan Mikael fick en stroke har han behövt hjälp dygnet runt. Den hjälpen hoppades paret kunna få genom assistanslagen men där har myndigheterna utnyttjat Anki. I stället för att få vara Mikaels livskamrat tvingades hon att bli hans assistent. När skilsmässan däremot gått igenom fick Mikael den hjälp han egentligen haft rätt till hela tiden och hans Anki kunde återigen bli hans käraste istället för assistent.

Så går det till i dagens Sverige där revorna i våra skyddsnät blivit till stora fallgropar. När rätten till personlig assistans infördes av Bengt Westerberg 1994 var det just det här som skulle undvikas. Också människor med funktionshinder skulle få leva fullvärdiga liv och deras integritet skulle respekteras. Idag försöker Försäkringskassan, arm i arm med kommunerna istället vältra över vårdansvaret på de anhöriga. Inte sällan blir det kvinnor som då förväntas gå ner i arbetstid för att istället vårda i hemmet. Det är såklart inte något fel i att bära varandra också i nöd, det gör man med sin livskamrat, men det är något helt annat att tvingas sluta sitt jobb och gå från att vara just livskamrat till personal i sitt egna hem. 

Men hur kommer det sig att regeringen inte tagit tag i frågan på riktigt? Förmodligen finns det många svar men ett är nog att systemen blivit viktigare än människorna som drabbas. Så var det med alliansens utförsäkringar och så är det med de rödgrönas assistans-politik. Det ansvariga statsrådet Åsa Regnér framstod länge som en humanitärt tondöv administratör och först när den mediala kritiken blev för stor och exemplen på fiasko blev för många frös hon assistansbesluten. Men detta gjorde hon utan att med ett ord nämna att det var hennes regering som efter maktskiftet 2014 gav Försäkringskassan uppdraget att ”bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar till personlig assistans”.

Regeringen har alltså aktivt beslutat att skära ner på den personliga assistansen för svårt funktionshindrade människor. Redan mycket tuffa villkor skulle alltså bli ännu hårdare och idag ser vi resultatet. Barn och vuxna som inte klarar att lyfta en sked eller gå på toaletten förlorar den assistans som gör det möjligt att inte bara överleva utan också leva full ut. Budskapet till personer med funktionsnedsättning är glasklart, ni kostar för mycket och många av er fuskar.

Regeringen menar att kostnaderna för den statliga assistansersättningen fördubblats på 10 år och att detta är ohållbart men man tar varken hänsyn till löneutvecklingen hos assistenterna eller att Sverige ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning erkänt att brukarna ska få ”ständigt förbättrade levnadsvillkor”.

Ett annat argument är att mer ändamålsenliga kommunala insatser skulle minska efterfrågan på assistans men då hamnar brukarens vardag i händerna på kommunerna. Det var just det som brukare reagerade mot i slutet av 1980-talet och lösningen blev personlig assistans som knöts till individens behov.

Att denna frihets-och jämlikhetsreform nu rullas tillbaka är regeringens skam och då duger det inte med nånannanism och att peka finger åt andra. Alla regeringar lämnar sina avtryck på berättelsen om Sverige och man kan bara hoppas att just detta avtryck är som på en sandstrand, tillfälliga och snart bortspolade.