Nollvision för självmord förutsätter resurser

”Det är två dagar kvar tills jag ska dö och allt är planerat i minsta detalj. Jag har bestämt mig och vet exakt när, var och hur det ska gå till. Allt är genomtänkt minutiöst noga sedan veckor tillbaka, och jag kommer inte lämna något åt slumpen.”

Detta är vad huvudpersonen Beata berättar i boken Fattigfällan (2016) skriven av journalisten och författaren Charlotta von Zweigbergk. Boken är ingen roman utan Beata är en verklig person som berättar från sitt eget liv även om hon egentligen heter något annat. Hon är en aktiv person,fyrbarnsmamma och egenföretagare men har som medelålders fått ekonomiska problem och hamnar som F-skattare utanför det sociala skyddsnätet. En fyrkantig socialtjänst kräver att hon måste upphöra med sin firma för att kunna få försörjningsstöd, men genom att sluta vara egenföretagare får hon inte längre några jobb.

För att klara av sina akuta ekonomiska skulder tvingas hon ta dyra sms-lån som i sin tur förvärrar hennes ekonomiska situation. Hon lånar pengar av sina vänner som hon inte kan betala tillbaka och har endast råd att äta utgångna kakor som hon kan köpa billigt. Till slut ser hon ingen annan utväg att ta sitt eget liv och tar i tystnad farväl till sina barn utan att de har kännedom om hennes självmordsplaner.

Två dagar före det planerade självmordet besöker hon en kyrka och en uppmärksam präst med klok blick frågar hur det står till. Det efterföljande samtalet i ett rum med många pappersnäsdukar får Beata att ändra sina planer. När hon går därifrån är tankarna på självmord lagda åt sidan.

1554 personer tog enligt Socialstyrelsens statistik sitt liv under 2015, 1092 män och 462 kvinnor. Antal registrerade självmordsförsök samma år är cirka  7800, men i själva verket kanske siffran är dubbelt så hög. Det innebär att i dag kommer mer än 21 personer att försöka ta sitt liv. Fyra personer kommer att lyckas med sitt självmord.

Lotta Ekdahl och Alfred Skogberg från organisationen Suicide Zero skrev i en debattartikel (DN 7/8 2017) att riksdagen 1997 fattade beslutet om nollvision om dödsfall i trafiken. Genom stora ekonomiska resurser har man sedan dess minskat trafikdödligheten med 50 procent,  vilket gjorde att ”bara” 260 personer omkom 2015. I Stockholm län kommer Trafikverket att satsa 67 miljoner kronor nästa år för att förebygga trafikolyckor. Författarna till debattartikeln påpekar att motsvarande resurser för suicid prevention helt saknas i Sverige trots riksdagens beslut 2008 om en nollvision även för självmord. Ingen nationell samordnare finns tillsatt och forskningen om att förebygga självmord får endast 3 miljoner kronor årligen medan trafiksäkerhetsforskningen får upp till 150 miljoner kronor, trots att en sjättedel så många dör i trafiken som de som tar sina liv.

Forskningen visar att hälften av Sveriges befolkning drabbas av psykisk ohälsa någon gång under sitt liv. Var tredje patient som vänder sig till primärvården söker sig dit med psykiska besvär men en tredjedel av landets vårdcentraler har ingen psykolog anställd. Dessutom är psykvårdens platser kraftigt begränsade, det kan ta månader innan det går att få en tid. Av de som lider av depression är det endast 15 procent som får hjälp.

Vanligaste skälet att inte söka professionell hjälp är skamkänslan kring sin problematik. Inte minst tycks detta gälla män i åldern 15-44 år som utgör 75 procent av dem som tar sina liv. Självmord är helt enkelt den vanligaste dödsorsaken för denna åldersgrupp.

Dagligen passerar jag Liljeholmsbron där det finns höga stängsel uppsatta utmed broräcket. Folkhälsomyndigheten har i sin forskning visat att man genom förebyggande åtgärder kan göra mycket för att minska möjligheten till självmord. ”Tillfället gör tjuven”, heter det, och detsammakan sägas om den som önskar ta sitt liv. Höga räcken och stängsel vid broar och järnvägar är ett exempel som kan minska självmorden. Restriktiv medicinförskrivning till självmordsbenägna är en annan. Ju färre möjligheter desto större tvekan för den människa som vill ta sitt liv.

Matilda Molander, ledarskribent på Dagens Nyheter (8/8 2017) menar att efter varje självmord måste det bli regel att göra en analys om orsakerna och hur man skulle ha kunnat förhindra det. Ett betydligt bättre stöd måste ges till dem som gjort självmordsförsök. Smärtsam fakta är att av de närmare 8000 som försökt begå självmord, har 10 procent inom ett år gjort ett nya försök, och lyckats med syftet att ta sina liv.

Beata i boken Fattigfällan berättar om oförstående blickar och misstänksamma kommentarer i kontakten med sociala myndigheter. Att det i mötet med utsatta människor finns en outtalad utgångspunkt att dessa bara är ute efter att lura till sig pengar. Beata verkar inte religiöst engagerad, men upplever att kyrkans representanter är engagerade och empatiska. Att hon i all sin eländighet blivit bemött som en jämlike. Hon uttrycker: ”Bland präster och diakoner är det tydligt att de bemöter mig som ’i dag är det du som behöver hjälp, imorgon kanske det är jag’.”

En god kyrklig företrädare med värme i blicken fick Beata att välja livet. Kyrkorna i Sverige ska vara stolta över sin förmåga att ta människors psykiska ohälsa på allvar. Men vi behöver höja rösten och kräva politiska förändringar. Företrädarna för Suicide Zero menar att det måste skapas en förebyggande nationell plan i arbetet mot självmord samt att det avsätts minst lika stora resurser som det i dag görs i trafiksäkerhetsarbetet.

2015 tog 170 ungdomar i åldern 17–24 år sina liv. Den smärtsamma siffran är nästan lika hög som alla som dog i trafiken samma år. Visst måste vi kunna göra betydligt mer för att förändra detta!