Snart börjar Almedalsveckan. I sju dagar lär vi nu få följa mer eller mindre galna politiska utspel, utsvävande retorik och tomma löften som alla vet aldrig kommer att kunna uppfyllas. Det räcker liksom om de håller fram till den 15:e september.

Trots att det kommer att ges intervjuer, presskonferenser och seminarier i varenda rosenbuske är det inte troligt att någonting särskilt väsentligt blir sagt.
Det är politisk show, huvudsakligen på politikernas egna villkor. Och numera lika oemotståndligt svenskt som midsommardans eller kräftskiva i all sin roséminglande och havsbrisomgärdade exklusivitet.

Men de frågor som mera sällan tas upp till diskussion kommer knappast att komma fram här heller. Och de allvarliga frågor som saknar seriösa lösningar kommer näppeligen att få sin lösning i Almedalen. Och det är det väl ingen som förväntar sig. Däremot är det roligt. Politiker vågar bjuda på sig själva. Organisationer, som i vardagslag står ganska långt från dagspolitiken, får en plattform och en möjlighet att föra fram sitt budskap till en lite bredare publik.

Med lite tur kan de tunga politikerna kanske ändå få några instick från oväntat håll. Och den åsiktskorridor, ett talande begrepp som professorn i statsvetenskap Henrik Oscarsson myntat, som ofta känns lite trång i den svenska debatten, vidgas en aning. Sedan många år tillbaka är ju både kyrkor, biståndsorganisationer, fredsorganisationer, studieförbund, tankesmedjor, bokförlag, tidningar och intresseorganisationer av många olika slag på plats i Almedalen.

I mångt och mycket handlar det väl om att hänga på tåget. Visa på att allt i livet är politik och att den som inte syns, finns inte. Kanske. Och i någon mån handlar det också om att försöka få tolkningsföreträde. Kristna företrädare har ett ansvar att väcka, eller hålla liv i, väsentliga debatter.

Vissa frågor, de må vara aldrig så viktiga, har tyvärr en tendens att falla mellan stolarna. Valet brukar de sista veckorna, som vi alla vet, gärna ha bara en eller två frågor i fokus.
Ändå är så mycket så viktigt i framtiden, klimat, fred, migration, flyktingpolitik, främlingsfientlighet, skatteflykt. Se där ett antal exempel på frågor som lika mycket angår dig, mig, och kyrkan, som någonsin världen eller politiska partier.

Liksom — naturligtvis — arbete, skola, och vård av både barn och gamla. Alla politiker är i dessa dagar trädkramande feminister, som älskar arbetslösa, barn och gamla.
Men hur mycket handlar om röstfiske och läpparnas bekännelse? Vem vågar lyfta fram frågor som kanske inte i första hand handlar om dagspolitik? Vem tar klimatfrågorna på allvar? Den tilltagande religionsförföljelsen? Yttrandefrihet kontra religionsfrihet? Frågan om kristna konvertiter? Här har kyrkor och kristna företrädare en enorm uppgift  framför sig.

Men sommaren är lång och het. Och den fortsätter. Med tro och politik. Med Hönökonferensen, med Vårgårda möte. Med många spännande lokala initiativ.
Kanske kommer det ur bruset att vaskas fram ett och annat guldkorn.
Låt oss hoppas att det blir så. ¶