Stiftelsen för Strategisk forskning skulle snart få fira ett stolt 20-årsjubileum. I stället står den vid skampålen efter ett lika hejdlöst orimligt som onödigt 15-år-firande. (Vilken seriös organisation firar egentligen 15 år?)

Avslöjandena om stiftelsens flerårskontrakt med en ”event-arrangör” och miljonrullning för en jubileumsfest i Blå Hallen är förvisso häpnadsväckande. De har föranlett många kloka kommentarer om myndighetsansvar och hushållning med skattebetalarnas pengar. Vad debatten dock missat är att stiftelsen varken är en myndighet eller hanterar årliga skattemedel. För Tillväxtverket och Näringsdepartementet är den kritiska argumentationen tillämplig. Men inte för Stiftelsen för Strategisk forskning. Just det är en inte obetydlig del av problemet.

Stiftelsen för Strategisk forskning är den största av de stiftelser som Bildtregeringen inrättade i början på 1990-talet för att förvalta de pengar som svenska företag börjat betala in till planerade löntagarfonder.  När det sedan inte blev några löntagarfonder, visade det sig i praktiken omöjligt att i exakt rätt omfattning återföra medlen till företagen. Regeringen valde i stället att avsätta pengarna till forskning. Ett antal självständiga stiftelser skapades för olika, särskilda forskningsändamål. Mest pengar gick till Stiftelsen för Strategisk forskning som skulle stå för infrastrukturinsatser för stor och tung naturvetenskaplig forskning. Mistra för miljöstrategisk forskning och Vårdal för allergi- och vårdforskning är andra exempel.

Först var tanken att stiftelserna under några år skulle göra slut på pengarna för att sedan glömmas tillsammans med löntagarfonderna. Men stiftelserna skulle förvalta sina medel självständigt.  Och under 1990-talets väldiga börsuppgång lyckades de mångfaldiga sitt värde och samtidigt betala ut stora belopp till forskning. Mitt i den tidens alla nedskärningar i den offentliga verksamheten bidrog  stiftelserna till att kompensera forskningssektorn och hålla uppe den höga procentandel av bruttonationalprodukten som i Sverige går till forskning.

Löntagarfonderna har varit en forskningspolitisk succé. De utgör nu en eget inslag i en mångfald av finansieringsformer i den svenska forskarvärlden tillsammans med vanliga budgetanslag till högskolor och forskningsråd och privata stiftelser.

I uppdraget till löntagarfondsstiftelserna har legat att våga vara litet annorlunda, mer djärva och mindre paragrafstyrda än de mer kontrollerade forskningsråden, kanske till och med att vara litet mer generös i representationsutläggen. En av poängerna med stiftelserna är att de inte ska vara föremål för samma politiska styrning som myndigheter.

Men den här friheten innebär också större ansvar än i både vanlig offentlig förvaltning och privata aktiebolag. Varje styrelseledamot har personligt ekonomiskt ansvar för att förvaltning av medel och verksamhet sker på rätt sätt. Det gör det än mer oförklarligt ”vofför de gjort på detta viset” i Stiftelsen för Strategisk forskning.