Det berättas att två engelska damer gick på Götgatan i Stockholm, när den ena damen sade: ”Om jag ser ytterligare en man med barnvagn, så faller jag i gråt!” Eller den amerikanske affärsmannen som förvånades över att det fanns så många manliga barnvakter i Sverige. Att det i själva verket var föräldralediga män fanns inte ens i föreställningsvärlden.

Visst har jämlikheten förbättrats i Sverige, där männens föräldraledighet ökat från några få procent i början av 1990-talet till i dag omkring 25 procent. Samhället har drivit på utvecklingen genom att vika två månader endast till pappan, en gång införda av Folkpartiet respektive Socialdemokraterna. Nuvarande alliansregering har hoppats på den införda jämställdhetsbonusen, men utvärderingar visar att den fått marginell effekt.

Att frågan är känslig visar Socialdemokraternas kongress i Göteborg där man beslutade om en avsiktsförklaring att föräldraledigheten på sikt ska delas lika mellan föräldrarna. Redan vid kongressen 2009 togs beslut om att arbeta för att en tredjedel skulle vara reserverad endast för papporna, men man verkar ha legat lågt sedan dess för att slippa en onyanserad diskussion om statens inblandning i familjelivet. Kongressen senast kan tolkas som ett uttryck för samma farhåga, där bland annat kvinnoförbundet önskade tydligt besked, men partiledningen ville vara flexibel inför valrörelsen. Ytterligare en pappa-månad kan alltså vara möjlig, men alla dörrar hålls öppna.

Miljöpartiet menar att en tredje pappamånad skulle vara ett bra första steg. Även kvinnoförbundet i Folkpartiet efterfrågar en tredje pappamånad, liksom Kristdemokraternas kvinnoförbund, trots att Kristdemokraternas partifullmäktige för ett år sedan beslutade att helt och hållet motarbeta pappamånaderna.

Under min senaste lite längre föräldraledighet kom jag i kontakt med ganska många pappor som var hemma allt mellan två till sex månader med sitt barn. De flesta jag pratade med hade kommit till insikt om att de var föräldralediga alltför kort tid. När de äntligen hade börjat gå ner i varv och hittat rutiner för vardagen skulle de i väg och börja arbeta igen. Motivet var ofta ekonomi, eftersom de flesta män fortfarande tjänar mer än sina respektive.

De ojämnställda inkomstnivåerna är upprörande. Kvinnor tjänar i genomsnitt sex procent mindre än män för motsvarande arbete. 2006 hade kvinnor 76 procent av männens inkomster. Förra året hade siffran sjunkit till 74 procent.

Det beklagliga är att det ojämlika uttaget av föräldradagar kommer att fortsätta, så länge mäns och kvinnors löner är så orättvisa. Vi män får helt enkelt hoppas på kvinnoförbundens krav för att få stöd att prioritera våra barn. Många av oss skulle nog djupna i relationen till våra barn om vi valde att stanna hemma en längre tid, och fler pappamånader skulle vara en markering att också samhället tycker det är viktigt. Eller som någon uttryckt det: ”Jag har ännu inte träffat på någon pappa som ångrar att han jobbade för lite när barnen var små”. ¶