Vi firar snart den svenska nationaldagen och det finns mycket att vara stolt över i det svenska nationsbygget. Samtidigt är Sverige ett av världens mest sekulariserade länder där religiös identitet alltför ofta möts av tystnad och ifrågasättanden. Att dessutom vara frikyrklig ger knappast några plus i kanten.

Hur ska man kunna tala om kristen tro och församlingens gemenskap i ett sekulärt samhälle som det svenska? Jag letar efter verklighetsnära teologer och har under våren 2016 gjort en ny bekantskap: pastor Viveka.

Viveka är pastor i Enskede frikyrka i södra Stockholm och leder en församling som drabbats av en rad oförklarliga mord. Själv är hon snäll och väluppfostrad, på väg att bli utbränd redan innan dessa makabra händelser. Men framför allt är Viveka frustrerad! Frustrationen beror på att hon leder en församling som inte är särskilt förändringsbenägen, men hon är lika frustrerad över att hennes frikyrkliga identitet och pastorsroll i alltför stor grad inte respekteras av det sekulära samhället. Men hon kvävs inte av sin frustration utan låter den komma till uttryck, till exempel i t-shirtar under pastorsskjortan med ord som ”Ni står mig upp i halsen!”

Viveka är en helt och hållet uppdiktad person av Annette Haaland, folkhögskollärare och pastor i Equmeniakyrkan. Hennes första bok, Pastor Viveka och tanterna, är utgiven under stort ståhej på Bonniers förlag. För några månader sedan hade Akademibokhandeln skyltat sina butiker med fokus helt och hållet på denna så kallade mysdeckare. När var det senast som en debuterande författare med frikyrklig bakgrund fick en sådan uppmärksamhet?

Boken är i mina ögon tänkvärd oavsett om man är intresserad av deckarstoryn eller inte, den är på flera sätt en avspegling av vår tids frikyrkliga sammanhang. Den skildrar med ömhet de förutsättningar som många Equmenia-församlingar kämpar med i dag, där man försöker vårda sin historia och sin särart men möts av fördomar. Att bli tillskrivna präktighet och självgodhet trots att det inte är sant. Att bli förlöjligade i försöket att skapa gemenskap eller ha ett vänligt bemötande.          

Som sagt, pastor Viveka är frustrerad och kanske hennes frustration är en gestaltning av Equmeniakyrkan i stort. Detta nybildade samfund som har så svårt att få genomslag i massmedia. Måste det äga rum en skandal för att medias intresse ska väckas och människor få kunskap om Equmeniakyrkan? Nog måste det finnas andra vägar att bli synliga men då får inte Equmeniakyrkan fastna i ett snävt svenskt nationellt perspektiv utan fortsätta att se sig själv som en del av den världsvida kyrkan.

Annette Haaland låter pastor Viveka möta Daphine som har sina rötter i Rwanda men numera driver kafé i Bagarmossen. Med Daphine kan Viveka  äntligen tala om gudstro och församlingsengagemang utan att behöva gå på tå eller be om ursäkt. Daphine blir i boken en representant för alla de människor från andra delar av världen vars tro är något helt naturligt och där i stället sekulariserade svenskar utgör en oerhört liten minoritet.

Equmeniakyrkans väg framåt handlar inte om att hela tiden söka bekräftelse bland sekulariserade svenskar eller ointresserad press. Det gäller i stället att lyfta blicken mitt i all frustration och se vilka stora utmaningar som väntar Sverige framöver med så många utlandsfödda som kommit de senaste åren. Redan nu arbetar många Equmenia-församlingar i det tysta för att hjälpa till med integrationen genom att öppna upp sina kyrkor, bedriva språkkaféer och visa praktisk omsorg. Det inger förtroende på lång sikt. Det uttrycker ett bejakande av mångfald.

Eller som pastor Viveka uttrycker med stolthet: ”Var någonstans … sitter nittioåriga tanter med tonårskillar, partiledare med sjukvårdsbiträden, rockkändisar med revisorer, eritreaner, ryssar, romer och smålänningar … ja om inte på vårt kyrkkaffe.”