Det skulle åter ha varit riksdagens tid i svensk politik. Regeringen vann ökat väljarstöd i valet 2010 men tappade ändå sin egen majoritet i riksdagen. Visst har vi också fått ett lurpassande i riksdagen  den här mandatperioden, då regering och opposition tävlat i att få den andre att sitta med svarte petter, alltså att framstå som beroende av Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna sökte till och med lösa sin ledarkris med att för ett år sedan välja en ganska vanlig riksdagsledamot utan ledarerfarenhet men med god förankring bland gräsrötterna till ny partiledare.

Men det höll inte. Det största oppositionspartiet har nu gjort tvärtom och har rekryterat både partiordförande och ekonomisk talesperson utanför såväl riksdagen som — och mest anmärkningsvärt — politiken. Den nya partiledningen sätts samman med sikte på att vinna regeringsmakten 2014. Men vägen dit ska inte gå genom parlamentet. Statsministern och finansministern kommer inte att ha några första utmanare i kammarens debatter.

Den nya socialdemokratiska utomparlamentariska kampen torde inte heller komma att föras på gatorna. Kanske inte ens i medierna, vilket är nog så anmärkningsvärt i en medialiserad tid. Den nya partiledningen är över huvud taget inte särskilt politisk och det är kanske det som är poängen. Partiordföranden är erfaren facklig ledare och den ekonomiska talespersonen experttjänsteman och akademisk fackekonom. Fackliga ledare visar i Sverige sin styrka som förhandlare och problemlösare. Samma kvaliteter förväntas av goda experter.

Förmodligen säger det något om samtiden och saklägets allvar att ett stort parti som för sin självbild känner sig piskat att vinna nästa val, väljer en opolitisk ledning för att tro sig kunna vinna väljarnas gunst. Det verkar också rätt tänkt enligt opinionsmätningarna. Debattvinster och strålglans i TV förmodas väga lätt mot saklighet och visad kompromissvilja i framtidsfrågor.

Det finns självklart något både lockande och trygghetsfrämjande i en så sak- och resultatinriktad politik. De svenska stats- och finansministrarna har ju redan liknande framtoning. Måhända ser vi de första stegen tillbaka mot den klassiska svenska kommunalpolitiken med dess samregerande, kompromisser och växande samsyn om både mål och medel.

Här finns också ett tydligt internationellt mönster. Politikerna har misslyckats och får stå där med skammen i Sydeuropa medan teknokrater tar över regeringsmakten och gör upp om krispaket ovan folkliga manifestationer och partipolitiskt käbbel.

Det verkar som om de alltmer liberaliserade ekonomiernas kris kräver en ny form av opolitisk expertbaserad planhushållning för att vi ska kunna komma vidare.

På ett sätt kan det vara något tilltalande i att förnuft och sakkunskap ska regera. Men vill vi ha en politik med lägre tonläge och mindre spel för mediegallerierna krävs också ett bredare demokratiskt samtal där experttänkandet får möta vanliga människors engagemang. Om politiken som den är idag blivit en del av problemet måste demokratin alltid vara en del av lösningen.