Att vi talar om  platsbrist beror nog mer på att 85 procent av Sveriges befolkning trängs på drygt en procent av landets yta, medan många andra delar avbefolkas och förlorar allt mer service och arbetstillfällen. Att det blivit så här skevt har många orsaker, men en avgörande faktor är bristen på ett annat politiskt tänk än det som skapat den nuvarande demografiska kartan. Den som reser till grannlandet Norge kan med egna ögon se att det finns politik som ger liv åt hela landet. Även glest befolkade områden blomstrar där.

Ibland låter det på svenska politiker och stadsplanerare som om urbanisering, utdöende glesbygd och gentrifieringen i städerna är något oundvikligt. Det förstärks av att man hänvisar till opersonliga kategorier som marknaden, samhällsutveckling eller globala trender. Ett exempel på denna socio-ekonomiska mystik är ”bostadsbubblan”, som i praktiken göder redan bemedlade men segregerar miljontals svenskar.

Riskerna för en ekonomisk krasch diskuteras nu flitigt, men förståsigpåarna vågar inte riktigt sätta fingret på den absurda bostadsmarknaden. Låt oss ta Ringvägen i Stockholm som exempel – landets mest befolkade gata enligt SCB:s statistik. Där bor det 440 fler än i hela Övertorneå kommun, som 2017 hade 4488 innevånare på 2490 kvadratkilometer (Stockholm stads nära en miljon innevånare har 187). Priset för en kvadratmeter boyta i innerstan ligger på mellan 60 000 till 90 000 kronor! För det har man hela insatsen till en villa i Övertorneå, men att få ett jobb är osäkert värre.

Angår dessa socio-ekonomiska förhållanden kyrkorna i Sverige? Ska verkligen en teolog lägga sig i sådan här samhällsfrågor? Frågorna är retoriska. Det räcker att besinna det faktum att varje år läggs många församlingar ner i glesbygder och kyrkorum stängs. Visserligen ger det tillfälligt klirr i kyrkosamfundets kassa, men i praktiken innebär det att kristen närvaro och kristet vittnesbörd tystnar på många platser.

Att ett kyrkorum stängs och att en församling upphör på en plats är inte teologiskt oskyldigt. Händelsen låter sig inte reduceras till pragmatiska konstateranden utan väcker teologiska frågor om hur församlingar faktiskt ser på och engagerar sig i den ort där man finns? Präglas församlingars hållning av självömkan när det blir negativa förändringar på platsen? Eller förmedlar de då ett socio-politiskt budskap som ger hopp och mod att påverka utvecklingen?

Kyrkornas folk måste få lära sig mer om hur sammanflätat samhälle, skapelse och tro är med varandra. Det räcker inte med att fromt bejaka Jesus och tanken på Guds rike. I dagens värld innebär efterföljelse av Jesus en utmaning att medvetet våga säga ja till Guds rike – så progressivt som det framträder i Jesus person, liv och budskap. Detta ja innebär samtidigt ett radikalt nej till religion och sekularism.

Det problematiska med religion är dess föreställningar om en skillnad mellan heligt och profant, mellan andligt och världsligt, mellan pastorer/präster och församling, etc. Därför är Jesus vision om Guds rike slutet på all religion, eftersom han inte framställer något motsatsförhållande mellan Gud och livet i övrigt.

Särskiljande och polarisering är ett grundproblem i tillvaron – ett gift som i Bibeln kallas synd. I det perspektiv handlar synd inte om att vi människor ibland försummar religiösa plikter, utan om att vi gör Gud religiös och världen enbart materiell. Uppdraget som Jesus gett sin kyrka är att i stället förvandla världen till liv i Gud, till en mänsklig plats full av ande och mening. I relation till konkreta orter där kristna församlingar finns, innebär det att se vad den är och kan bli utifrån Jesus inkarnation och påsk.

Problemet med sekularism är att den ger inställningen att inte räkna med Gud i världen. Allt som rör Gud är något privat och invärtes. Tron ska därför inte knådas in i samhället och kulturen i övrigt. Konsekvenserna av sekularism blir ett förandligande av tro. Det är ett synsätt som stjäl världen från Gud, och världen reducerades till yta.

I kristen tradition är platsen mycket viktig. Det påstår Peter Halldorf i sin nya bok om profeten Jeremia med titeln ”Alla himlens fåglar har flytt” (Artos 2017). Platsen för dramat i Jeremias bok är Jerusalem, en symbol för Guds närvaro på jorden – liksom för kyrkan och för livet på riktigt. Men Jerusalem hade blivit en platslös stad. Socio-ekonomiska orättvisor och religiös iver hade gjort folk förtorkade och hemlösa.

Hur kan profeten veta? Jo, därför att han inte är en vanlig samhällskritiker, skriver Halldorf. Han har ett pastoralt gehör, en förmåga till urskiljning som läser av både Guds hjärta och sin samtid.

Som moderna människor rör vi oss mycket i tid och rymd, men i hög grad har vi mist känslan för platsens betydelse. Vår tids platslösa livsstil beskriver Halldorf så här: ”En plats har blivit något vi passerar, ofta i hög hastighet, och i cyberrymden där vi är som mest hemma står ingen plats att finna … Som individer i ständig rörelse lider vi alla mer eller mindre av platslöshet.”

Halldorf menar att genom platslösheten förlorar människan det etiska valet mellan vad som är ont och gott, rätt och fel. Istället gör vi det som ”känns bra” för stunden, eller så går vi omkring med ett upphöjt ideal att inte kunna bestämma oss för någonting.

Till denna analys vill jag lägga att en plats gör oss bundna till varandra. Platser skapar tillhörighet till konkreta människor och till gemensamma åtaganden. Känslan av platslöshet ger däremot flyktiga relationer och ett svagt socialt skyddsnät.

Att kyrkans traditioner har så mycket att säga om platsen och dess betydelse har sin källa i två teologiska motiv: tron på Gud som skapare och tron på Guds människoblivande. Utan en plats finns det ingen djup identitet, därför gav Gud Eden till de första människorna. Utan en plats blir tillhörighet inte på riktigt, därför är gemenskapen kring bordet – i hem och i kyrka – en omistlig gåva som vi inte ska försumma.