Allmänintresset. Möjligheternas land. Verklighetens folk. Nyckelbegreppen i årets valrörelse kan synas luddigt allmänna och till intet förpliktigande. Men de säger faktiskt en hel del om utvecklingen i svensk politik.
Enligt lärosatserna i modern politisk kommunikation handlar politik inför ett val om tre saker: Sakpolitiken, det politiska spelet och berättelsen. För att vara riktigt framgångsrik i politiken måste man lyckas med alla tre. Sakpolitiken är alla de konkreta besluten om reformer och nya lagar. Det politiska spelet gäller samarbetsmönster och maktinstrument för att kunna få igenom de sakpolitiska förslagen. Och för att utöva ledarskap, skapa sammanhang och inspiration kring det man vill göra krävs en övergripande berättelse om vart vi är på väg.

Det är en allmän uppfattning att alliansregeringen genomfört vad den lovat. Sedan har vi som väljare olika uppfattningar om vi gillar det eller inte. Men sakpolitisk effektivitet räcker inte. Först när regeringens sammanhållning och handlingskraft, förmågan att driva det politiska spelet, kommit i förgrunden har de första regeringsårens negativa opinionssiffror vänt för alliansen. Att få ihop det rödgröna samarbetet är måhända en egentligen svårare prestation. Men just därför kvarstår hos många de kritiska frågorna om det möjliga och rätta i det samarbetet.

Ändå är det den övergripande berättelsen som blir viktigast för valet. Moderaterna sticker inte under stol med sin strävan att nu ta rollen som det samhällsbärande parti som av fler än sina egna väljare ska uppfattas som det självklara regeringsalternativet i Sverige, ungefär som socialdemokraterna gjorde under en femtioårsperiod i mitten på 1900-talet.

Socialdemokraterna byggde som samhällsbärare sin berättelse om välfärdens folkhem huvudsakligen på vad man såg som ett brett löntagarintresse bland arbetare och tjänstemän. Nu talar moderaterna om att hävda ett allmänintresse som står över särintressen (till vilka fackföreningar, intresseorganisationer och storföretag alla räknas). Det är ett perspektiv som är förenligt med såväl traditionell konservativ värdeideologi som ideologilös ekonomisk rationalitet. I ”möjligheternas land” lanserar socialdemokraterna ett alternativ som ska förena gemenskaps- och jämlikhetstänkande med personliga frihetsdrömmar.

Också kristdemokraterna lockar med en politisk berättelse för (nästan) alla med slagordet ”verklighetens folk”. Det finns mycket att säga om det uttrycket men hur som helst blir det litet ironiskt att komma från ett parti i farlig närhet av fyraprocents-spärren och med kärnväljare som i frågor om exempelvis sexualmoral eller alkohol knappast vill räkna sig till majoritetens folk.

Kyrkor och samfund tillhör nog i år valets ifrågasatta särintressen. De kristna socialdemokraterna i Broderskapsrörelsen talar förvisso om en miljon religiösa väljare i år men det är svårt att riktigt se vad som förenar alla dem just som ”religiösa”. Men visst vore det viktigt om religiöst engagerade på nytt tänker igenom ansvaret för medmänniska och samhälle i sin tro och inte bara ser den som en andlig privatsak.

ANDERS MELLBOURN