Politisk betraktelse i advent

Cirka 43 procent är under 15 år. Inom två-tre år kan ingen överleva på Gazaremsan. Detta är ingen profetia av Jesus utan en prognos från UN:s country team (UNCT) för de ockuperade palestinska områdena som presenterades den 11 juli 2017 (”Gaza Ten Years Later’ Report”). En fruktansvärd humanitär katastrof är nära. Jesus vet det och väljer därför att se verkligheten med egna ögon.

Lärjungarna har skyndat i förväg för att ordna tillstånd för inresan. Efter långa möten med Israels militära myndighet och med Fatah-administrationen, som nu sköter gränskontrollen på den palestinska sidan, har ett tillstånd beviljats. Myndigheterna ger det bara för dem som har särskilda skäl. Lärjungarna presenterar Jesus som högste ledaren för de knappt tusen kristna som finns kvar. De vill fira första advent men saknar präst. Eftersom de flesta som bor på Gazaremsan har flyktingstatus, kan de kristna inte heller resa upp till Jerusalem och fira advent där.

Uppståndelsen är stor vid Erez – den enda öppna gränsövergången till vad allt fler kallar för ”världens största fängelse”. Israels och Egyptens blockad inleddes för tio år sedan. Kommer Jesus att bli insläppt? Jesus måste som alla andra besökare – diplomater, biståndsarbetare – gå igenom gränskontrollens alla procedurer. Till och med hans sandaler röntgas. Han är dock totalt vapenlös. Jesus och tre av hans lärjungar släpps in.

Inne på Gazaremsan, som inte är större än en dryg fjärdedel av Öland, kommer några unga pojkar och erbjuder Jesus en åsna att rida på. Bilar finns, men ingen bensin. Lampor finns, men elektricitet är tillgänglig bara två till tre timmar varje dag. Vatten finns i källor, men 97 procent är inte längre drickbart.

 Jesus rider långsamt in mot Gaza City. Han reciterar halvhögt de gamla profetorden: ”Bana väg för Herren genom öknen, gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud …” Sedan börjar han uttala namn på platser där våldet triumferat i den moderna historien: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka, Hanoi, Rwanda …  Och i advent 2017 måste vi lägga till Gaza, säger Jesus med tårar i rösten.

Vägen går som genom ett månlandskap. Allt är sönderbombat av israeliskt flyg vid de militära operationerna 2008–09, 2012, 2014. Ett tioårigt barn i Gaza har traumatiserats av tre förödande krig. Gamla kloster och kristna minnesplatser från öknens fäder och mödrar är numera bara sandkorn. Det var här på vägen som evangelisten Filippos fick leda en etiopier till tro (Apg 8), och kanske var det Filippos vittnesbörd som gav upphov till den första kristna församlingen i Gaza.

Ju närmare Gaza City Jesus kommer, desto starkare bli avloppsstanken från Medelhavet. Sedan 2014 fungerar inga reningsverk. Leverans av elektricitet har så gott som upphört. Allt avlopp spolas ut i havet, 100 000 kubikmeter orenat vatten varje dag. De en gång så fina stränderna är en tickande bomb. Och för dem som blir allvarligt sjuka finns ingen medicin eller specialistsjukvård i Gaza.

Jesus påminner lärjungarna om att han ridit här förut, men då var han så liten att han inte minns. Men hans mor Maria har berättat att de flydde från Betlehem genom Gaza till Egypten. Och då badade de som alla resenärer gjort i havet. I dag hade varken flyktvägen eller havsbadet fungerat. Övergången vid Rafah till Egypten är stängd. Och de grävda tunnlarna under gränsen är livsfarliga.

Boende i Gaza City har fått sms och mobilsamtal om det märkliga besöket och kommer springande. I brist på annat lägger man sina t-shirts på marken. Några har gjort konstgjorda palmblad av skrot. Också de läggs på marken, där Jesus rider fram. Några unga män dansar dabke framför åsne-ritten, och skolbarn sjunger längs vägen ”Biladi, ya ardi” (Mitt land, mitt land). Jesus hyllas som en profet, som en befriare.

Lärjungarna börjar bli oroliga. Så här politisk borde inte Jesus vara. Tysta barnen! De sjunger ju den palestinska nationalsången.

Men Jesus lugnar dem: ”Det finns i dag ett unikt handlingsutrymme för alla inblandade parter. Jag vill tala med Hamas’ och Fatahs ledare om deras ansvar och ge en vision om Gaza som en blomstrande frihandelsplats i Medelhavsområdet – likt Singapore i Asien. Jag vill senare också träffa Israels ledare och som jude vädja om att fredssamtalen ska återupptas för Israels eget bästa. Och med en uttalad vilja att uppnå rättvis fred. Till världssamfundet och stormakterna har jag redan hållit det tal ni kallar Bergspredikan – om djärv godhet och radikal barmhärtighet. Nu är det mina lärjungars uppdrag att göra socio-politik och folkrörelse av detta gudsrikes-manifest.”

På vägen in i staden möter Jesus några kristna kvinnor. Äntligen kan de nå ut med sin vädjan till systrar och bröder i världen om solidaritet och handling. Bland 99,9 procent muslimer i Gaza ser de kristna sig som ”jordens salt”. Sjukhus, skolor, klinker och träningscenter vittnar om praktisk kärlek. Deras förhållningssätt bortom hämnd, hedersvåld, stereotyper och polemisk retorik är ljus i mörkret.

Vi som här i tanken följt med Jesus in i Gaza tycker nog att det är svårt att se någon lösning på denna tragedi. Kanske är det därför som många undviker att uppmärksamma Gaza. Det finns ju inget positivt att skriva om! Men ändå är det inte någras terror och nationalism som är det största hotet mot mänskligheten, utan de mångas likgiltighet och självupptagenhet. 

Gaza är ett mikrokosmos av ondska och barbari i vår värld, men också av mod, skaparförmåga och motståndskraft. Att föreställa sig Jesus rida in i Gaza kastar ljus över det skräckvälde och den omänskliga situation som folket i Gaza lever i dagligen, men det visar också på ett trotsigt och sannfärdigt hopp som vägrar ge rum för fatalism och uppgivenhet.