Efter friheten kommer rättvisan. Efter det stora europeiska 20-årsfirandet av kommunistregimernas fall i Centraleuropa är det här hemma dags för kyrkornas globala vecka och MR-dagar i värsta novembermörkret.

Demokrati som sådan är anmärkningsvärt nog ingen mänsklig rättighet. Men demokratiska friheter är det. Till de mänskliga rättigheterna hör därtill sociala rättigheter som rätt till arbete och livets nödtorft.
Under det stora uppsvinget för internationellt intresse och engagemang på 1960- och 1970-talen kom alltför ofta betoningen av social och ekonomisk rättvisa att ställas före den demokratiska friheten. Solidariteten riktades mot hela folk och den nationella politiska friheten. Det var logiskt och naturligt när de gamla koloniala styresformerna och orättvisorna skulle ersättas av nationellt självbestämmande. Men det fanns ibland en övertro på att nationens självständighet och en politik som inriktades på ekonomisk rättvisa automatiskt skulle skapa välstånd och politisk frihet.

Tyvärr blev det inte sällan tvärtom. I praktiken gav varken socialismen välstånd eller de nationella enpartisystemen frihet och medbestämmande. Fattigdomen och det sociala förtrycket växte fast.
Ändå har engagemanget för tredje världen sin grund i omtanken om den enskilda medmänniskan. De globala solidaritetsrörelserna tog sin början i kristna protester mot slaveriet och missionärers avslöjanden av ohyggliga övergrepp mot människor i kolonierna. De politiska solidaritetsrörelserna mot apartheid i Sydafrika eller mot kriget i Vietnam hade aldrig fått sin kraft om de inte i grunden vänt sig mot orättvisor mot enskilda.

Slutet på kalla kriget och frigörelsen i Central- och Östeuropa gav ett vidare hopp för världen i stort. Spridningen av demokrati skulle också ge fred. Yttre krafters inblandning i lokala konflikter skulle undanröjas. Den tilltagande ekonomiska globaliseringen skulle ge tillväxt åt alla.
Världen har förvisso blivit bättre de senaste årtiondena. Krigen är färre, demokratierna fler och globaliseringen har lyft miljontals människor ur fattigdom. Men rättvisan väntar fort-
farande. I vissa delar av Afrika och Asien har de kvarvarande krigen blivit värre och grymmare. Den ekonomiska tillväxten har både skapat en ny stor medelklass i framför allt Östasien men också ett större gap till de fortfarande fattiga. Och demokrati och ekonomisk tillväxt har inte gått hand i hand.
Det är framför allt Kina som varit framgångsrikt i att minska fattigdomen. Kulturellt och socialt har Kina också blivit friare. Men Kina har inte och vill inte bli demokratiskt. I stället har världen fått en modell och ett föredöme att förena ekonomisk tillväxt med fortsatt politisk ofrihet.
Kyrkornas rättvisevecka väcker inte samma uppmärksamhet som de ekumeniska u-veckorna på 1970-talet. Men politiska konjunkturer får aldrig bestämma kyrkornas dagordning. Vi kan skifta i aktuella analyser och handlingsprogram. Men vårt kristna ansvar att ta vara på vår broder finns alltid där.

ANDERS MELLBOURN¶