Förra veckan kom Världsnaturfondens rapport Living Planet, som visar att Sverige har klättrat från 13:e till 10:e plats bland världens klimatbovar.

Många förvånades över att Sverige alls finns så högt placerat på listan som mäter länders ekologiska fotavtryck per capita.

Hur ska vi då hantera denna mycket dåliga nyhet? Svaret måste vara att göra många saker samtidigt. Enligt Världsnaturfondens rapport är skälen till svenskarnas stora ekologiska fotavtryck att vi konsumerar mycket kött, kör stora bränslekrävande bilar och konsumerar importerade varor. Vi köper mycket saker, kläder och elektronik, ofta billigt, som producerats i länder med sämre lagstiftningar för miljöhänsyn och arbetsrätt.

Att vår konsumtion har ett högre pris än det vi betalar i kronor, och att det betalas av miljön eller fattiga människor, det förstår vi oftast. Men vad ska vi göra med den kunskapen? Det finns de som argumenterar att så länge vi har ett kapitalistiskt marknadssystem, finns få saker för den enskilda att göra. Journalisten och författaren Naomi Klein hävdar exempelvis i sin senaste bok This changes everything att vi behöver en fullständigt ny världsordning för att alls ha en chans att möta klimathotet, och att vi bara kan nå dit med massiva medborgerliga protester. Kleins bok är, precis som En obekväm sanning var när den kom, extremt viktig som väckarklocka.

Men det behövs också strategier för oss medborgare att agera utifrån det system vi lever i. Vi kommer inte att se en ny världsordning i morgon. De flesta av oss kommer inte att flytta till kollektiv och bli självförsörjande eller bli klimataktivister på heltid.

Men vi får vad vi efterfrågar, både som konsumenter och medborgare. Det är när medborgare visar att de vill prioritera en mer radikal klimatpolitik som vi får en sådan.

En god nyhet är att vi för första gången har en regering som säger sig vilja ta fram ett omfattande klimatpolitiskt ramverk, så nu är det upp till oss att signalera att detta är något vi som medborgare och väljare prioriterar. Vår dialog med politiken sker inte bara var fjärde år.

Ett medlemskap i någon av de organisationer i det civila samhället som driver miljö- och klimatfrågan i en ständig dialog med makten kan vara ett sätt att visa att detta är prioriterat. På samma sätt får vi de företag och produkter vi efterfrågar. Så nästa steg är att förmå den stora massan att sluta glädjas över tröjfyndet för 49 kronor och i stället köpa eller efterfråga en dyrare tröja i ekobomull. För då blir volymerna stora nog för företaget att sluta med allt som inte är ekobomull. Det kommer spela roll. Precis som det spelade roll för världens ledare att över 400 000 människor deltog i People’s Climate March i New York den 21 september.

Det farligaste vi kan göra är att tro att det här problemet är någon annans att lösa. Den amerikanska antropologen Margaret Mead har sagt ”Tvivla aldrig på att en grupp engagerade och medvetna medborgare kan förändra världen. I själva verket är -sådana de enda som lyckats”. ¶