Diakoni berör i Gemensam framtid. När mycket ännu gnisslar i hur den nya kyrkan ska
vara, finns en rörande enighet om att en levande diakoni är självklar och nödvändig för
att Gemensam framtid ska vara en trovärdig kyrka.
Trängseln är följaktligen stor på seminarier om diakoni denna skaparvår för ny kyrka.
Så senast i förra veckan på Utbildningscentrum Lidingö. Men enigheten om diakoni
behöver både fördjupas och problematiseras, vilket också blev tydligt på UCL. Vad
vi vill med diakoni berör direkt hur vi tolkar kristen tro, den gudsbild vi har och hur
vi ser på makt i samhället. Grundfrågan är huruvida diakoni är en uppgift för kyrkan
och församlingen eller om den är kyrkans identitet. Är den del av sanningen eller en
konsekvens?
För en kyrka som betonar lärjungaskap, efterföljelse och tjänst snarare än ritual
och mystik, borde svaret vara att diakoni tillhör grunden. Men både i den pietistiska
traditionen med dess betoning av den personliga tron och i de ämbets-, sakraments-
och lärostyrda kyrkorna kommer teologin först. Förkunnelsen och tron sätts främst och
uttolkaren av denna, vare sig hon är pastor eller präst, har den viktigaste befattningen i
Guds rikes jordiska organisationer.

Pastorstjänsten är det viktigaste att värna om i frikyrkoförsamlingen, när pengarna
tryter. Musik och diakoni får skötas av frivilliga krafter. I Gemensam framtid har
baptister och metodister egentligen inte någon tradition att ha särskilda diakoner.
Pastorsdominansen är densamma i Missionskyrkan. Men ungefär samtidigt som man
de senaste årtiondena valt att utvecklas från förbund till kyrka, har Missionskyrkan lyft
fram diakonämbetet på ett djärvare sätt än man kanske själv är medveten om. Barn- och
ungdomsledare och församlingspedagoger avskiljs till diakoner. Diakonin ses bredare
än i Svenska kyrkan och diakoni och utbildning har en tydligare formell ställning i
församlingen.
Ändå är det långt till hur Frälsningsarmén visar upp sig i sin aktuella annonskampanj
i dagspressen med rubrikbudskapet att ”tron är bara halva sanningen”. Måhända litet
väl slarvigt och raljant omnämns förkunnelsen kort som ”att stå och sjunga i våra
uniformer” innan det snabbt slås fast att ”vi uttrycker vår tro genom våra handlingar”
och resten av de fullmatade annonssidorna fylls av en lång genomgång av den konkreta
sociala verksamheten. Det kan man tillåta sig om man har en självklar trovärdighet som
rörelse.

Det kan förstås hävdas att trosförkunnelse och pastorer måste ställas i centrum i
ett sekulariserat samhälle där grundläggande kunskaper och insikter om kristen
tro, såväl i snävare som vidare mening, är skralare. Ska tjänsten och gemenskapen i
församlingen ha bärkraft och uttrycka evangeliets fullhet måste den ha ett ordentligt
lärosammanhang.
Men i läran ligger ändå framför allt insikten att kristen tro är mer än religion. Det är
en enhet av tjänst, gemenskap och gudstjänst. Tar vi tron på allvar måste Gemensam
framtid tänka om och nytt i vad det är att vara kyrka för andra.

ANDERS MELLBOURN¶