Vi befinner oss i påskveckan. Kristendomens främsta högtid har numera förvandlats till en mathelg där dagligvaruhandeln omsätter 20 procent mer än en vanlig vecka. En tredjedel av påskveckans omsättning äger dessutom rum på skärtorsdagen. Den sista måltidens afton har blivit de långa köernas kväll.

Påsken innebär två dagars extra ledighet. Det är ett uppskattat avbrott mitt på vårterminen. Det märks även i våra kyrkor där många regelbundna besökare är bortresta för att hälsa på vänner eller njuta av vårsolen i fjällen.

Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder där religionens betydelse minskar alltmer. Utvecklingen kan knappast hejdas, men vad skulle hända om konsekvensen blev att de ”kristna” högtiderna togs bort? Tänk om långfredagen skulle bli en vanlig vardag och annandag påsk likaså. Eller tänk om Kristi himmelfärds dag försvann som röd dag och sedan samma sak med julhelgen. Vilka skulle protestera mest högljutt mot detta; de som är aktiva i våra kyrkor eller alla de svenskar som längtar efter ledighet och åker snålskjuts på kristendomens traditioner?

Det är lätt att kyrkan ofta uppfattas som räddhågsen motståndare till all form av sekularisering, men kanske vi har mycket att vinna på en fortsatt så kallad avkristning. Urkyrkan var livskraftig de första århundradena trots att söndagen var en vanlig arbetsdag. Den som hade valt att bli kristen fick vara tydlig i sina prioriteringar, eftersom samhället inte uppmuntrade, utan ofta avskydde den kristna traditionen. Kanske även dagens församlingsmedlemmar skulle prioritera kyrkans påskfirande betydligt mer om påsken blev en vanlig helg, utan matlagningskrav och långresor. Kanske också fler skulle välja skärtorsdagens Getsemanestund, istället för kön i livsmedelsbutiken.

Frikyrkligheten framhåller gärna sitt bejakande av religionsfriheten som en självklar rättighet i vårt svenska samhälle. Samtidigt tar kyrkorna gärna emot de fördelar som den kristna religionen fortfarande har i samhället. Kanske är tiden inne för oss inom GF-kyrkan att våga bli mer radikala och i den offentliga debatten uttrycka att vi faktiskt är sekulariseringens vänner?

Den italienske filosofen Gianni Vattimo menar att sekulariseringen inte behöver betraktas som en fiende till religionen. Tvärtom, inuti kristendomen finns fröet till den framväxande sekulariseringen. Jesus uttrycker i evangelierna en tilltro till att varje människa kan bära sitt eget liv. Ju mer sekulariseringen pågår, desto mer förverkligas löftet att vi inte längre är Guds tjänare utan Guds vänner. För Vattimo innebar detta att han återvände till den kristna tron, efter att under årtionden kritiskt ställt sig utanför kristendomen.

Visst skulle det vara möjligt för oss att förändras, där ett oreflekterat motstånd istället kan förvandlas till vänskap med sekulariseringen. Säkert skulle många bli förvånade över ett sådant ställningstagande, men där finns livskraft för den framtida kyrkan. Glad påsk!