I veckan kom en rapport från Vision om att två anställda i månaden tvingas lämna sina tjänster i Equmeniakyrkans församlingar, oftast på grund av ekonomi (Se Sändaren 46/2014). På THS utbildas framtidens pastorer, och vi för samtal med studenterna om hur de ska kunna leva sin kallelse även om ingen kan betala dem. 

Vintern är på väg. Framtidens kyrka kommer se annorlunda ut än dagens. Frågan är om vi är rustade för denna förändring, så att vi kan överleva vintern. Det borde finnas en utbredd krismedvetenhet i frikyrkan i dag, men de senaste årtiondena har vi genom konsolideringar och sammanslagningar skapat så starka centrala organisationer att vi kunnat lura oss ett tag till. Tre samfund har bildat nya kyrkor i både Evangeliska frikyrkan och Equmeniakyrkan. Och när Pingströrelsen bildade samfund innebar det en nationell kraftsamling som dolde många års statistisk kräftgång.  

Men är dessa kyrkor rustade för den framtid som kommer? För Equmeniakyrkans del har processen kring bildandet analyserats av Sune Fahlgren, i dennes docentföreläsning nyligen. Fahlgren undersöker det språk som präglar processens dokument och rapporter.

Bildandet av Equmeniakyrkan var ett viktigt ekumeniskt steg, men vad som blir tydligt i Fahlgrens analys är att det togs främst på den nationella nivån. I respekt för samfundens kongregationalism betonades att man ville respektera den lokala särarten, och inte tvinga någon församling att ändra sig nämnvärt. Konsekvensen blev att fokus hamnade på den nationella nivån, inte den lokala. Att det, med Fahlgrens ord, ”låg på kyrkosamfundet, den nationella helheten, och inte på teologi om församling och församlingarnas struktur och ordningar.”

Detta är bekymmersamt, för det innebär att ett språk utvecklats som inte tar hänsyn till den lokala verkligheten, men som ändå på sikt ska forma den. Men när den nationella samfundsnivån inte talar ett lokalt språk blir konsekvensen en barriär mellan lokalt och nationell. Språket blir slogans och teologiskt plakatspråk utan kontakt med den lokala verkligheten. Fahlgren konstaterar exempelvis att dokumenten talar om ”framtidens” kyrka, men utan att kunna beskriva vad denna kyrka är eller hur den ska se ut: ”Det saknas kyrkospråk för Equmeniakyrkan för kyrka som social och politisk kropp.”

Mycket energi och resurser har lagts på nationella processer inom Equmeniakyrkan och den övriga frikyrkan de senaste tio åren. Det kan ha varit viktigt, men inte om det innebär att vi byggt upp kontorsbubblor — institutioner som spenderar pengar på representation, konferensresor, medarbetarlyft, kommunikation och varumärkesbyggande som om de vore företag. Nu är starka kanslier på plats och nu måste riktningen vändas mot centrum: det lokala.

För slaget om Equmeniakyrkans framtid står inte i Alvik. Slaget om framtiden handlar hur den lokala församlingen är kyrka. En levande gemenskap — ett civilsamhälle, om man så vill. Eller med Fahlgrens precisa språk: en konkret social och politisk kropp, med en teologisk motivering.

Joel Halldorf