Skärpta krav bara bra

Förra veckan blev det klart att Socialdemokraterna går till val på att förbjuda religiösa friskolor. Och några dagar senare uppmanade KD-ledaren Ebba Busch Thor partiets företrädare i kommuner runt om i landet att säga nej till böneutrop från moskéer. Samma vecka presenterade regeringens särskilda utredare Ulf Bjereld den översyn av statens stöd till trossamfund han fått i uppdrag att genomföra.

Men att tre utspel om religion och samhället kommer samtidigt i ett land där samhällsdebatt om religionsfrågor inte hör till vardagsagendan betyder inte att frågorna nödvändigtvis hör ihop. Vi som tror på religionens självklara och viktiga plats i en demokrati har inte råd att se hot i varje politiskt utspel. Vi behöver vara klokare än så.

Rubriken på DN Debatt där Bjerelds översyn presenterades löd: ”Vi föreslår fem skäl att vägra trossamfund stöd”. Vid en första anblick är det lätt att tolka utredningens förslag som en del av en religiös beröringsskräck som sedan länge drabbat flera av Sveriges makthavare. Inte sällan kommenteras frågorna med omedelbara associationer till religiös extremism i allmänhet och islamism i synnerhet. Men särskilt under denna iskalla valårsupptakt när Sverigedemokraternas väljarstöd hotar att riva både allianser och rödgröna regeringskoalitioner – är det viktigt att försöka hålla flera tankar i huvudet samtidigt och inte dras med i viljan att ställa grupper och intressen mot varandra.

Ulf Bjerelds utredning är viktigare än så. Religionsfriheten är en del av de mänskliga rättigheterna och en grundsten i vår demokrati. Inte sällan hävdas att staten inte ska lägga sig i religionsutövningen, att det är ett hot mot religionsfriheten och i förlängningen mot demokratin och mångfalden. Men det är en förenklad bild. Självklart måste religionsfriheten värnas, och det är statens uppgift att göra det. Men det finns fler rättigheter i ett samhälle. Som rätten till jämställdhet, yttrandefriheten, barns rättigheter och alla människors lika värde. Mellan dessa rättigheter uppstår ibland målkonflikter. Målkonflikter som förtjänar ett seriöst och initierat samtal, och en bra politisk debatt. Hur hanterar vi att ett samfunds rättighet att utöva sin religiösa övertygelse kan innebära diskriminering av exempelvis homosexuella? Eller kvinnors rättigheter?

För sådana frågor ger utredningen en grundläggande vägledning. Religionsfriheten ger individer långt gående rätt att tro och praktisera sin tro efter sin egen övertygelse. Särskilt syftar den till att skydda minoritetsreligioner. Men utredningen syftar inte heller till att inskränka vad som får och inte får praktiseras eller förkunnas i religionens namn generellt. Utredningen handlar om vilka organisationer och samfund som ska ha rätt att ta del av ekonomiskt stöd från staten. Åke Green kan enligt Europeiska konventionen om mänskliga fri- och rättigheterna predika som han vill, men enligt det nya förslaget skulle en församling som Åke Greens inte kunna räkna med statligt stöd för sin verksamhet. Ett av förslagen för exkluderingsgrund är just att samfund inte får bryta mot diskrimineringsförbud i diskrimineringslagen eller klart överträda principen om alla människors lika värde.

Utredningens övriga kriterier innebär bland annat att trossamfund inte får utöva eller uppmana till våld, tvång eller hot mot person. De ska inte få kränka eller uppmana till att kränka ett barns rättigheter så att det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Trossamfunden föreslås inte heller få inskränka medlemmars fri- och rättigheter genom utnyttjande av utsatt belägenhet. De ska inte heller kunna aktivt motarbeta det demokratiska styrelseskicket.

Skärpta eller förtydligade krav på samfund som ges statsbidrag är inget hot mot religionsfriheten generellt. Det kan däremot vara dess räddning. För när de populistiska vindarna blåser, och när de politiska partierna tävlar i utspel som misstänkliggör religionen i samhället, då behöver vi kunna bemöta dem sakligt. Och kan vi visa att det finns ett systematiskt arbete för att förhindra maktmissbruk, kränkningar och ojämlikhet i våra organisationer, och samtidigt visa på hur vi för de svåra samtalen om gränssnitt mellan mänskliga fri- och rättigheter och religionsfrihet, då står vi mycket starkare. Och färre människor kommer förhoppningsvis behöva utstå diskriminering och förtryck.