Ännu ett läsår har börjat och många lärare är i full gång skapa en god pedagogisk miljö för eleverna. Läraryrket har de senaste åren fått större uppmärksamhet och en större ekonomisk uppbackning även om säkert mer skulle kunna göras. Att vi i dag har en statsminister som uttrycker att ”inget är viktigare att utveckla än skolan” är naturligtvis inte negativt utifrån det perspektivet.

Hur är det då med religionens plats i skolan? Det har ju diskuterats om skolavslutningarnas vara eller icke vara i religiösa lokaler, men sällan har religionens plats i skolan i ett större perspektiv berörts. Betraktas religionskunskapen som ett faktaämne eller finns det plats för eleverna att få möta och reflektera över olika existentiella förhållningssätt? Och kan en lärares egen religiösa övertygelse vara en resurs eller begränsning i undervisningen?                    

Den engelske professorn Andrew Wright menar att en sekulär syn på religion har satt gränser för hur religionsämnet är format på våra skolor i dag. Det sekulära eller liberala synsättet på religion präglas av ett krasst nyttotänkande och det som framför allt värdesätts inom religionerna är etiken. Den religiösa etiken anses kunna vara en resurs för alla människor, medan andra delar av religionen hänvisas till den privata sfären och anses ovidkommande. Wright menar att skolan riskerar att missa det existentiella bidrag som religion kan ha i skolutbildningen där eleverna kan få möjlighet att bearbeta sina egna grundläggande värderingar och sin syn på livet. 

En annan engelsk professor, Robert Jackson, framhåller att skolans uppgift är att inkludera och inte exkludera religionen. Det innebär att skolan inte ska vara sekulär utan i stället öppet inkluderande och på så vis skapa dialog mellan olika religiösa och icke-religiösa förhållningssätt. På så vis kan eleverna lära sig att tolka, reflektera och nå insikter om att vi människor tänker olika i ett pluralistiskt samhälle. En viktig förutsättning för detta, menar Jackson, är att läraren lyckas vara professionell. Oavsett om lärarens bakgrund är sekulär eller religiös förutsätter detta en förmåga hos läraren själv till dialog och kommunikation i undervisningen. Detta gäller även att läraren lyfter fram obekväma argument mot sin egen uppfattning och sitt förhållningssätt. Robert Jackson menar att det är viktigt att läraren är öppen och svarar uppriktigt på frågor från eleverna om lärarens egen syn på religion. Inte för att vinna anhängare för sin åskådning, utan för att eleverna ska ha något att förhålla sig till när de bygger sin egen existentiella identitet.

I Sverige har det blivit stort fokus på PISA-undersökningar med sjunkande resultat för svenska elever. Stora krav ställs på lärarna att hinna med allt det administrativa och samtidigt förbättra sin pedagogik. Läroplanernas omfattande riktlinjer kan upplevas som ett fängelse där läraren snarast blir en opersonlig kugge i en gigantisk kunskapsindustri.

Professorerna Jackson och Wright inbjuder till ett annat tankesätt. Att den lärare som bjuder på sig själv är en god pedagog. Som vågar vara personlig men inte privat i mötet med eleverna. Där lärarens värderingar och religiösa övertygelse blir något som eleverna får bryta och pröva sig emot för att hitta sina egna värderingar. En skolmiljö som inbjuder till ett öppet samtal.

Den politiska hösten har inletts med att skolan åter är i fokus. Regeringen lovar 3600 nya platser för lärarstudenter, medan liberalerna vill har högre antagningskrav och obligatorisk fortbildning. Inget av detta behöver vara fel men grundläggande är väl ändå att lärarnas kreativitet och skiftande övertygelser betraktas som en resurs och inte ett hot i våra numera mångkulturella skolor. Så släpp lärarna loss, det är höst!