Som en fisk i vattnet eller en kund i affären

Att de som tillhör kyrkan ser sig som kunder, och att församlingar beter sig som eventbolag med ett attraktivt utbud, verkar vara en önskad förändring inom Svenska kyrkan. Prästen Gösta Tingström reser (enligt Dagen 10 okt 2017) i stiften med budskapet att församlingarna ska ha ”kundfokus” och göra gudstjänster som ger ”vad folk efterfrågar”. En annan vision har biskop Martin Modeus i sitt herdabrev. Han vill se en rörelse från ”brukare till bärare”.

Det engelska ordet för kyrka – ”Church”– används numera av nya församlingar och nätverk i frikyrkligheten. Mest kända är Hillsong Church (ett nätverk inom Pingströrelsen). Här är Church ett varumärke. Ordet församling används inte.

Det var dock inte länge sedan som ordet kyrka var otänkbart när en pingstförsamling beskrev sig själv. In på 1980-talet kunde Svenska missionsförbundet inte heller kalla sig ”kyrka”. Man såg sig inte som kyrka utan som ett förbund av församlingar för mission hemma och ute i världen. Men numera används ”kyrka” i frikyrkligheten – men med olika och ibland motsägelsefulla betydelser.

De senaste årtiondenas invandring av kristna från öst har utmanat etablerade bilder av kyrka och medlemskap i Sverige. För dessa nya svenskar är kyrkan en gudomlig verklighet som omsluter hela livet. Kyrkan är – med ett uttryck från en koptisk ortodox – ”som vattnet för fisken”. Med en sådan syn på kyrkan är tron inte så mycket något som den enskilde ägnar sig åt på sin fritid, utan tron finns i kyrkans gemenskap. Deltagande i kyrkans liv är därför viktigare för dessa kristna än ”personlig tro” och ”frälsningsbeslut”.

När migrantkyrkorna kom till Sverige hade man i regel en syn på sin kyrka som en ”sjömanskyrka” i främmande land. Där kunde man tala sitt eget språk och få nyheter från hemlandet. Idag håller de ortodoxa och österländska kyrkorna i Sverige på att bli lokala. Medlemmarna har ju kommit till Sverige för att stanna. De är nu en av de större kristna gemenskaperna i Sverige.

Migrantkyrkornas väg från sjömanskyrka till lokalkyrka i Sverige påverkar deras begrepp om kyrka och församling – och dess organisering. Påverkan kommer även starkt inifrån genom medlemmarnas integration i svensk kultur, där det finns framträdande ideal som demokrati, jämlikhet och transparens.

Sådana djupgående processer inom migrantkyrkorna i Sverige tar sig nu synliga uttryck, bland annat i de ortodoxa kyrkornas växande samarbete med varandra, deras deltagande i ekumeniska organ och deras föreningsliv i församlingarna och aktiva bildningsarbete. Ett av de senaste exemplen är St Ignatios andliga akademi och folkhögskola i Södertälje. Internationellt sett har dessa förändringar väckt uppmärksamhet, även om bilden är sammansatt.

Som lokalkyrkor i Sverige skapar man nu nya uttryck för kristendom från öst. Vad ortodox och österländsk kyrka och församling är, uttolkas kreativt men varsamt i ett för dem nytt sammanhang. Klichéer om dessa kristna som rigida och föråldrade måste ifrågasättas. Kanske är det frikyrkorna och Svenska kyrkan som stelnat och drabbats av hjärtstillestånd och självgodhet?

Enligt sina grunddokument har Svenska kyrkan en så kallad territoriell kyrkosyn. Svenska kyrkan ska vara ”rikstäckande”, och ”församling” betecknar ett bestämt geografisk område (territorium) där ”tillhöriga” bor. Men i praktiken går folk till gudstjänst och annan verksamhet utifrån helt andra principer. Det är särskilt tydligt i storstäderna. Detta fenomen kallar man ”den gudstjänstfirande församlingen”, alltså en annan församling än den geografiskt definierade.

Även de frikyrkliga begreppen om församling befinner sig i upplösning – och det av flera skäl. Ett är att många medlemmar i matrikeln inte är aktiva, men de som i statistiken kallas ”betjänade”, och är aktivt med, kan inte räknas som medlemmar. Ett annat skäl är att föreningsformen har gett en syn på medlemskap som förminskat det kristna dopets betydelse och grund, och därmed Guds handlande. Ett tredje är att antalet medlemmar stadig minskar, och många församlingar läggs ner varje år. Det fungerar alltså inte i praktiken att tänka ”mer av samma slag”; bättre gudstjänster, bättre information, bättre sång, etc.

Ett intressant nytänkande om varför det över huvud taget ska finnas något som heter kyrka och församling, finns inom rörelser som uppstått inom anglikanska kyrkan och metodistkyrkan i England. Samlingsnamnet för dessa gräsrotsrörelser är ”Fresh Expressions of Church”.

I Sverige har dessa impulser bildat ett nätverk inom Svenska kyrkan och EFS under mottot ”Nya sätt att vara församling” (www.nyasattattvaraforsamling.se). Redan finns det inspirerande exempel från olika håll i Sverige. Även Equmeniakyrkan har på några orter smittats av rörelsens tänk och visioner.

Grundtanken i dessa rörelser är att nyckeln till ett levande församlingsliv är öppenhet och lyhördhet för Guds Andes liv i världen. Den världsvida kyrkan är ”i Guds mission”. Konkret innebär det till exempel att kyrka och församling ses också som ett verb, något som händer, ett skeende – utanför kyrkväggarna.

Enligt Jan Eckerdal, författare till boken Kyrka i mission, är det paradoxalt att kyrkorna brottas med frågor om medlemstapp i en tid som skälver av andlig oro och existentiell nöd. De rådande begreppen om kyrka och församling verkar ge dåligt kontakt med samtidskulturen eller de djupare andliga källsprången, vilket ger dåliga förutsättningar att gestalta kristen tro i en efterkristen tid.

En slutsats i Eckerdals bok är att den traditionella förståelsen av församling måste kompletteras. Som exempel lyfter Eckerdal fram cellgruppskyrkor, där den lilla gruppen med relationer i växande cirklar får större betydelse. Sådana livsformer hade i England inte fått någon identitet i de traditionella kyrkorna. Men biskopsmötet i Anglikanska kyrkan kom på idén att inkludera alla dessa grupper genom att kalla dem för Fresh Expressions of Church.

Detta kompletterades med begreppet ”mixed economy” (blandekonomi), det vill säga en mångfald av uttryck för församling. På det här sättet har man lyckats ringa in en rad olika nya uttryck för församling som växt fram underifrån. Ledstjärnan för enheten i mångfalden är att de olika grupperingarna och nätverken inte definierar sig i motsats till varandra.

Även nya sätt att vara och förstå kyrka och församling måste ha tydliga uttryck för vad som förenar. I den mångfald av uttryck för kristen gemenskap, som fanns i den tidiga kyrkan, skrev aposteln Paulus att ”en är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt” (Ef 4:5–6).