Få konflikter i världen får så lite uppmärksamhet som den i Västsahara. Detta lilla land med en brutal historia av förtryck och ockupation. Av Västsaharas befolkning lever drygt 100 000 människor sedan nästan 40 år i flyktingläger i Algeriets öken, helt avskärmade från det ockuperade Västsahara.

Landet kallas ofta med rätta för Afrikas sista koloni. Men man kanske skulle kunna tillägga Afrikas sista och okända koloni. Det är ett av skälen att jag gärna vill prata om Västsahara. Det behövs kunskap och information för att nå förändring, det behövs politisk påtryckning från alla håll. Den västsahariska befolkningen förde de första åren av ockupationen en väpnad kamp för sin frihet men har under de snart 25 senaste åren använt ickevåldsmetoder, diplomati och politisk organisering för en folkomröstning om självständighet, en strategi som tyvärr inte gett några konkreta resultat då omvärlden konsekvent valt att titta bort.

Men i slutet av april får världen chansen att göra rätt. Då ska världssamfundets mäktigaste organ, FN:s säkerhetsråd, ta ställning till om FN:s övervakningsstyrka i Västsahara ska få mandat att vaka över och skydda västsahariernas mänskliga rättigheter. I mer än 20 år har rådet varje år haft frågan på sitt bord, och varje gång sagt nej, detta trots att FN är förvaltare av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

För att dra en parallell till situationen i de av Israel ockuperade delarna av Palestina, skulle det vara som om de FN-organ som finns på plats uttryckligen inte fick observera och rapportera om mänskliga rättigheter.

I fallet Västsahara är folkrätten glasklar. Haag-domstolen avvisade redan 1975 Marockos anspråk på Västsahara, vilket betyder att ockupationen är illegal. Säkerhetsrådet kan på sitt möte i april välja att ge det västsahariska folket möjlighet att fullt ut utöva sina mänskliga rättigheter under FN:s beskydd. Bara på det sättet skulle det finnas en möjlighet för västsaharierna att kämpa för sin frihet utan att utsättas för brutala övergrepp, påtvingade försvinnanden, livstidsdomar eller de nu vanliga brutala polisingripandena mot fredliga protester. Redan förra året kom ett förslag till ett sådant beslut från USA. Men efter en intensiv motkampanj från Marocko och Frankrike, som vädjade om stöd från bland annat Kina, Ryssland och Saudiarabien, drogs det amerikanska förslaget tillbaka.

Säkerhetsrådet kan sätta folkrätten, människovärdet och Västsaharas folk först, och visa att de höga principerna fortfarande gäller. Vi i Sverige har också ett ansvar som medlemmar i såväl FN som EU att sätta tryck på våra folkvalda under den kommande tiden. De organisationer som i Sverige arbetar för att lyfta Västsaharafrågan har i många år efterfrågat större stöd från kyrkoledare i Sverige, eftersom man anser att det skulle ge tyngd och legitimitet till de krav som ställs. Inför mötet i säkerhetsrådet i april pågår ett viktigt arbete för att visa att många länder och aktörer kräver en förändring. Ett tydligt ställningstagande från kyrkoledare för folkrätten och det västsahariska folkets rättigheter skulle betyda oerhört mycket.