JUST NU PÅGÅR en konflikt mellan samer och gruvbolag utanför Jokkmokk. En konfl ikt där både Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan gett sitt uttalade stöd för samernas rättigheter. Det är mycket viktigt och välkommet att kyrkorna höjer sin röst när ursprungsfolkens rättigheter och miljöhänsynen åsidosätts för gruvbolagens intressen.

Den konflikt vi ser nu är inte en isolerad företeelse utan en konsekvens av en förändrad svensk politik. Den nya mineralstrategi som presenterades i våras syftar till att fördubbla antalet gruvor till år 2020. En kombination av höga världsmarknadspriser på metaller och den nya liberala minerallagstiftningen gör att vi nu lockar till oss internationella bolag som kan provbryta efter metaller som järnmalm, zink och koppar i delar av Sverige som tidigare aldrig berörts av ruvdrift.

I Jokkmokk stöds den nya gruvprospekteringen av bland andra kommunledningen som hoppas på nya arbetstillfällen och positiv befolkningstillväxt. Motståndare är miljöorganisationer, delar av turistnäringen och framförallt samerna som ser

gruvdriften som ett stort hot mot den redan hårt pressade rennäringen.

DET ÄR FULLT FÖRSTÅELIGT att pressade politiker söker nya lösningar på den negativa befolkningsutvecklingen. Men regeringens nya mineralpolitik befäster Sveriges oacceptabla behandling av våra egna ursprungsfolk. Sverige har under lång tid fått omfattande kritik från FN och Europarådet, och uppmanats stärka skyddet av samernas rätt till mark och vatten och att stärka urfolkens reella möjligheter till eff ektivt infl ytande. Att det ännu inte skett är tyvärr en följd av att den svenska regeringen inte tar frågan på tillräckligt stort allvar samt en utbredd okunskap och otydlighet kring förutsättningarna för samernas livsvillkor. Detta gör att rennäringen ofta behandlas som ett särintresse i markkonflikter.

BÅDE EQUMENIAKYRKAN och Svenska kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd har under sommaren gett sitt stöd till de protesterande samerna och uppmanat regeringen att se över mineralstrategin igen utifrån samernas intressen och rättigheter.

Ärkebiskopen kräver också en mer långtgående harmonisering av svensk lagstiftning utifrån principerna i FN:s urfolksdeklaration som Sverige undertecknade 2007.

Konflikten mellan gruvbolag och ursprungsfolk är inte unik för Sverige, tvärtom är det ett ökande globalt problem, inte minst i Latinamerika där ursprungsfolk tvångsförfl yttas för att ge plats för stora gruvprojekt. Vi behöver snarast stärka vår lagstiftning så att den tydligt ger skydd åt rennäringen och samernas livsvillkor. Det är en förutsättning för att kunna vara en stark röst för mänskliga rättigheter internationellt, men också för att vara trygga med

att näringspolitiska intressen varken hotar människor eller miljö.

Tyvärr finns inga indikationer på att en sådan översyn är på gång och nu vore det därför önskvärt att både Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan stärker sitt påverkansarbete och agerar tillsammans med andra.

Det kommer att behövas många och starka röster för förändring.