Egentligen är det inget särskilt med att vara student. Nästan hälften av en årskull studerar i dag på universitet eller högskola. Livet som student skiljer sig inte nämnvärt från livet som ung i allmänhet. Studenter mår som folk mår mest, berättar vi (s 14) i detta nummer av Sändaren.
Det skulle alltså inte längre vara något vare sig dramatiskt eller romantiskt med student-livet. Studenter är inte längre någon elit i samhället som under några avgörande år i livet kan ta sig friheter och pröva möjligheter utöver det vanliga. Från jämlikhetsperspektiv är detta naturligtvis en framgång.
Att studenter inte mår annorlunda än andra ungdomar behöver inte betyda att de alltid mår bra. Vi vet att tonårstiden, särskilt för flickor, blivit allt mer pressande i ett kors-tryck av prestationskrav av skilda slag. Och när studietiden blir längre, blir också tonårs-
tiden längre. För den som inte lockas av studier eller misslyckas med studierna hotar
arbetslöshet. Är du ung man med utomeuropeisk bakgrund är framtidsmöjligheterna skrämmande små.

Men vare sig du är student eller inte innebär åren kring och efter 20 fortfarande en oundviklig omställning i livet. Du blir myndig, får rösta, måste ta ansvar för din ekonomi, flyttar hemifrån och finner nya sammanhang i livet. Det är en tid för nyskapande och kreativitet.
För dem som tillhör organisationer eller kyrkor väntar ofta
ifrågasättande och uppbrott från tidigare självklara strukturer. Det är inte givet att söka sig till SMU eller baptistkyrkan på den ort dit du flyttar som student. Det är problematiskt för kyrkorna men inte sällan en lättnad för den enskilde. Efter några verksamhetsintensiva ungdomsår är det inte orimligt att pröva något annat eller bara ta en paus.

Tidigare fanns utöver alla andra studentföreningar en kristen studentrörelse som i goda stunder kunde erbjuda det bästa av både den gamla och nya världen — ett band tillbaka men samtidigt en plats för omprövning, fördjupade tankar och nya engagemang. För somliga blev den ett steg på vägen bort från kristen tro och församling, för fler ett skyddsnät för att få ihop barnatro och gamla sammanhang med kritiska studier och vuxenliv och så gå vidare i fördjupad tro och beredskap att ta ansvar i kyrka och församling. Studentrörelsen var framför allt en — ibland genial, ibland galen — kristen idéverkstad. Utan den kritiska reflektionen, idéerna och engagemanget i studentrörelsen hade kyrkor och församlingar stelnat i utvecklingen.
I och med studentlivets normalisering har alla studentrörelser marginaliserats. I de samfund som nu söker en gemensam framtid måste den gemensamma ungdomsrörelsen Equmenia ta studentrörelsernas gamla ansvar. Under sina första år har Equmenia föryngrats och i mycket blivit en tonårsrörelse. Det är glädjande. Men nu krävs att Equmenia också vågar bli en rörelse i studentgenerationen för en vidare, både solidarisk och ifråga-sättande, gemenskap, för kritisk diskussion och för teologisk fördjupning.

ANDERS MELLBOURN