Det är supervalår och redan nu står vård, skola och omsorg i fokus. Ja, och så jobben förstås. Och möjligen migrationen. Varje parti har sin profilfråga och det gäller att sätta agendan.

Frågan om äldrevård flammar också upp då och då. Men då mera som en del i treenigheten vård-skola-omsorg. Eller i samband med en eller annan skandal.  Mera sällan får våra äldre vara något partis mest omhuldade hjärtesak.

För äldrevården och äldreboenden är ju en i grunden rätt osexig fråga. En som vi lite till mans (eller kvinns) undviker att  tänka på. Hur ska man annars förklara att det saknas en genomgående, eller kanske genomgripande,  debatt som inte bara består av något enstaka nödrop här eller ett samfällt suckande där, utan om kostnader, möjligheter och tillgång.

En debatt om vad det är vi faktiskt vill ha. Och vad vi som väljare kan påverka, om vi är överens. Och just nu är rätt många överens om att saker och ting inte är bra. Det här handlar inte om medial dramaturgi, utan om  vad äldrevården får kosta och vad som i så fall måste dras in på istället.

Inga-Karin Fryklund på Vårdföretagarna talar om att ge de äldre ”trygga val av omsorg”. Översatt till vardagssvenska betyder det att välja hemtjänstförmedlare. Inte när, inte hur ofta, och framför allt inte var.

För just nu finns knappast något alternativ till att vårdas i hemmet. De flesta äldreboenden tycks ha försvunnit. De som ändå var en rättighet att ta in på när krafterna tröt och vänner och partners dött undan.

Men alla stora institutioner har stängts.  Ingen ska behöva riskera att bli ”ett paket på långvården” utan istället bo kvar hemma.

Gott så. För den som vill och kan. Men omhändertagandet av de allra mest vårdkrävande, förvirrade och sjuka kan aldrig bli vare sig lönsamt eller särskilt njutbart, var det än utförs.

För medan helt förvirrade åldringar ligger kvar hemma för att det inte finns plats för dem i härbärget, springer hemtjänsten benen av sig. Vilket frånsett låg status och låg lön, inte är något bra incitament för att stanna kvar på ett jobb.  Och hur det kan löna sig att sköta människor i hemmet som är så vårdkrävande att personal behövs åtta gånger om dagen, är en gåta.

Men så här är det. För många, många. Varje dag, året runt. Ingen skandal, inget konstigt. Bara gråkulen verklighet.

Samhällspendeln har slagit över åt andra hållet. Kanske är det dags att den stannar någonstans mitt emellan. Så att vi både kan få äta kakan och ha den kvar.  Självklart kunna bo kvar hemma med stöd och hjälp, det vill de flesta.  Men också fler servicelägenheter  för 75 plus, kanske? Fler boenden som drivs av idéburna organisationer inom vård och omsorg?  Som Bräcke diakoni i Göteborg eller Stora Sköndal i Stockholm, ställen där vinsten matas tillbaka in i välfärden, och själva syftet är förbättrad livskvalitet.

Välbefinnande, trygghet och självbestämmande är målen med äldreomsorgen, enligt Socialtjänstlagen,

Låt  oss se till att det blir så också. Detta valets år 2014.