Förra helgen rapporterades i flera medier att klimathotet var avblåst. Eller i alla fall kraftigt överdrivet. En ny norsk studie sades ligga bakom de fantastiska nyheterna. Tyvärr visade det sig vara ett misstag. Det som låter som en Norgehistoria grundar sig i ett klumpigt formulerat pressmeddelande från det norska forskningsrådet. Resultaten bygger på ett nytt sätt att beräkna effekterna av ökade växthusgaser, och utgick från en förmodad temperaturökning på 1,9 grader, bland det lägsta som etablerade forskare kommit fram till. Men problemet är att de norska resultaten inte granskats vetenskapligt, vilket antyddes i pressmeddelandet.

Det är inte konstigt att både svensk för utländska medier älskade nyheten. När SOM-institutet i Göteborg rangordnade de frågor som oroar mest kommer miljöförstöring och klimatförändringen högst. När FN:s expertpanel 2007 lanserade den hittills största forskningsrapporten om klimatförändringarna introducerades tillståndet ”klimatångest” i det svenska medvetandet.

Rapporten slog inte bara fast att klimatförändringarna var ett faktum utan att vi också skyndsamt behöver agera. Även Sveriges riksdag och regering anser att klimatförändringar utgör ett av de allvarligaste hoten mot människors säkerhet och grundläggande levnadsvillkor.

Men det är ju inte vi i den rika delen av världen som drabbas värst. Världens fattiga, som allra minst har bidragit till ökningen av växthusgaser, betalar det högsta priset. Och därför behövs stöd till de länder och människor som är särskilt utsatta. 

Sverige har, i ett internationellt perspektiv, tidigare varit ett föregångsland. Både vad gäller egna utsläppsminskningar och särskilt klimatstöd till fattiga länder. Men tyvärr säger det mer om övriga världens svaga vilja att hantera klimateffekterna.

Organisationen Climate Action Network, som varje år rangordnar världens länder efter klimatansträngningar, menar att Sverige förlorat sin progressiva internationella roll. Vår klimatpolitik kallas ”medelmåttig” — sämre än till exempel Danmark och Tyskland. Vi håller på att förlora möjligheten att vara både föregångsland och pådrivare för en mer ansvarsfull och solidarisk klimatpolitik.

Biståndsorganisationen Diakonia har i sin pågående kampanj Klimatet — en svensk springnota, visat att Reinfeldt och Borg brutit sina tidigare löften om att avsätta särskilda additionella medel till fattiga länder som drabbas av klimatför- ändringar, i stället har man använt pengar ur den befintliga biståndsbudgeten. På detta sätt menar de att vi sviker de fattiga och tar en så kallad springnota.

Diakonia har räknat ut att vi behöver

avsätta två miljarder i 2014 års budget till fattiga länders klimatarbete. Det finns en viktig poäng i denna uträkning. Kostnaderna för klimatförändringarna behöver bli en tydligare del av den rådande ekonomiska kalkylen. Satsningar på förnybar energi, miljöteknik och klimatstöd till fattiga länder är inte gratis. Men de riskerar att bli oerhört dyrt för framtida generationer och för världens fattiga om vi låter bli.