Nej, det är inte en skildring från 1800-talets fattigsverige. Det här är dagens Litauen.

Trots att officiella siffror pekat uppåt efter den svåra baltiska krisen åren 2008/2009 vittnar kyrkor och hjälporganisationer om att det snarast blir värre för Litauens fattiga efter alla sparprogram och budgetnedskärningar,

Och Europas nuvarande finansiella läge lär inte precis göra saken lättare. Litauen är starkt exportberoende. På minskad export följer arbetslöshet. År 2010 låg den  på  17,9 procent och har inte gått ner särskilt mycket sedan dess.

Många som ändå har ett jobb har svårt att leva på sin lön. För att hantera budgetunderskottet  har Litauen hållit nere bidrag och löner. Medelinkomsten är inte mer än 4 000 svenska kronor och tio procent av arbetskraften beräknas arbeta för en minimilön som ligger under skälig levnadsstandard. Samtidigt har priserna på mat, el och värme stigit.

Inte konstigt då att omkring 40 000 litauer emigrerar varje år.

Kvar ute på den fattiga landsbygden blir den äldre generationen, de minderåriga barnen samt alla de som valt att ta till flaskan istället. Alkoholproblemen i Litauen är mycket stora.

Det är svårt att förstå att fattigdomen och misären faktiskt är så djup i ett land så nära vårt eget. Det är visserligen bara drygt 20 år sedan som Litauen som första land bröt sig loss från Sovjetunionen, men sedan dess har de hunnit gå med i både EU och Nato. Man har ett blomstrande och intensivt handelsutbyte och samarbete med bland annat Norden och särskilt Sverige.

Men att gå från Sovjetrepublik till demokrati och fullvärdigt  EU-medlemskap  på  bara 15 år, går naturligtvis inte smärtfritt. På vägen mot högre standard  djupnar fattigdomen och klyftorna för en tid.

Det vet kyrkorna i Litauen, som förstås också är fattiga de med. Men folkrika. Och växande.

Alla GF-kyrkor har i någon mån haft ett biståndsarbete i Litauen genom samarbete med sina systerkyrkor på plats. Det fortsätter nu. Litauen blir ett av GF:s prioriterade områden.

Det är bra. Och självklart. Även om hjälpverksamheten till Litauen i stort kan synas en aningen spretig när både enskilda församlingar, kyrkliga och okyrkliga hjälporganisationer samtidigt håller på med dussintals olika hjälpprojekt.

Bristen på samordning vägs dock lätt upp av all den personliga kontakt och förståelse för fattigdomen och dess drivkrafter, som bara kan fås på plats. 

Visst, såhär i juletid då hundratals fattiga barn, i stugor och på barnhem, får ta emot julklappar, ligger bilden av gammaldags välgörenhet snubblande nära.

Men julklappsutdelning och  julfirandet är bara den yttre manifestationen av det till övervägande del  professionella arbete med hjälp till självhjälp som många organisationer gör i samarbete med sociala myndigheter, kyrkor och lokala föreningar på plats.

Må detta välsignade arbete fortsätta och hand i hand med våra grannar i öst kan vi så önska varandra en riktigt God jul.