Teologi i praktiken nya kyrkans uppgift

Alla åldrar var där, märkta av närvaro och en längtan att verka för en bättre värld. Representanter och samtidigt enskilda individer från olika kyrkor, organisationer, kommuniteter, strömningar och rörelser, samlade på inbjudan av Harry Månsus en vårdag i maj i Salemkyrkan i Stockholm för en visions- och nätverkskonferens om solidaritet.

Vad är det att vara kyrka utan väggar? Som berör, delar evangeliet om en hel värld, når över gränser och finns där människor är?
Det märkvärdiga den där dagen handlade nog helt enkelt om en ovanligt stor öppenhet gentemot varandra. Där fanns människor som insett att berättelserna om våra liv är bland det finaste vi kan ge varandra. ”Storytelling” öppnar en rymd av möjligheter. Vi har redan tro och resurser tillräckligt för att göra skillnad just där vi lever.

Präglade av tillit
När vi talar om en ny kyrka hoppas jag på liknande kraftsamlingar som den i Salemkyrkan i våras, präglade av samma tillit och där viljan att lyssna är större än lusten att försvara. KG Hammar säger: ”Vad världen behöver är människor som förstår att det finns så oerhört många sätt att vara människa på” och därmed gestalta tro.
Solidariteten har varit ett signum och burit våra kyrkor från starten fram till
i dag. Den nya kyrkan ska leva i sin omgivning och ställa frågor likt Jesus: Vad går ni här och talar om? Har ni fått något att äta? Ingen som anat närvaron av Kristus går obemärkt förbi sin medmänniska. Därför är en av nycklarna till kyrkan den lilla gruppens möte, där livet tolkas och ansvaret delas i solidaritet — att det finns hopp för världen.

Tänk en ”pilgrimskyrka” — som är mer utanför sig själv än i dag. Buren av viljan, lärandet och undervisningen att leva i världen bättre. Hela Bibeln är som en enda stor pilgrimsbok där Gud kallar till uppbrott och möten med okända. Lär vi av dem som gått före anas att Gudsmötet bäst tränas i mötet med främlingen och när främlingskap bryts sker mission.
Det vore utmanande om nya kyrkans livshållning och rörelse ännu tydligare finge präglas av exempelvis enkelhet. Vi behöver inte mer utan har tillräckligt! En kyrka som inbjuder till samtal som spänner mot den tidsanda vi är en del av: frihet, delande och andlighet.

Mer än vandrandet
Pilgrimsperspektivet är dessutom mer än själva vandrandet. Det handlar om att göra teologi i praktiken som myndigförklarar livstolkningens frågor och svar kring tro och liv. Hur tar du vara på kallelsen som människa? Hur ser du på försoning som begrepp utifrån balansen mellan förlåtelse och acceptans? Vad innebär nåd djupast sett? Vad behöver du omvändas eller frigöras till? Hur ser du på välsignelsen kopplad till löftet om en Närvaro? Och vad är friden djupast sett? Vad gör vi av de frågorna nu och i den nya kyrkan?
Diakonin är en omistlig del i kyrkans väsen. Därför behöver församlingen stöd att ständigt utmanas av människors längtan, visa kärlek och gästfrihet. Den rörelsen kan enligt Hebreerbrevet betraktas som änglalik ty det har hänt att de som visat gästfrihet haft änglar till gäster utan att veta om det. Tänk att som församling få ta emot sändebud och den som tar emot — tar emot Gud själv.

Det är spännande med de nätverk och smågrupper som växer fram på olika orter i Sverige. Andakt och liv delas i kommuniteter. Andra är nätverk utan gemensamt boende likt det Ionainspirerande, som utmanar till helare liv. Sådana rörelser behöver plats i nya kyrkan.

Den ”profetiske entreprenören” är onekligen ett intressant begrepp som skulle kunna peka på den kommande kyrkoledarens profil. Tänk att få en ledare, inspirerad av Jesus och Bibelns profeter, som skärper blicken. Som utmanar ögat att inte grumlas för behov och möjligheter. Som tänder ilska över orättvisa strukturer och samtidigt väcker längtan efter Gud. Som initierar reflekterande samtal kring makt, ansvar och ledarskap och därmed sätter existerande maktstrukturer i gungning. Som går före mot utsatthet och marginalisering. Och som räknar med olika gräsrotsrörelser och nätverk där kompassriktningen är satt mot möten i gränstrakterna. Där har Jesus alltid funnits, så även i dag.

I dag är vi inte särskilt samfundstrogna i relation till tidigare. Vi går dit där det rör sig. Det fordrar en beredskap att strategiskt problematisera det kyrkan är med om, står för och drivs av. Och samtidigt är kyrkan ingen annan än oss själva. ”Om vi nu är en grupp människor som genom hela vårt liv övat oss att tro på saker vi ännu ej kan se, låt oss nu äntligen gå från tro till handling” sa Margareta Ingelstam i våras. Så vi blir en lärande gemenskap där vi tolkar våra liv med kyrkan som katalysator.

Och när besvikelsen är ett faktum? Den kommer inte ens att undgå den nya kyrkan trots alla förhoppningar i dag. När det inte går som vi tänkt oss? När andra tycker olika? Då behöver vi öva på förlåtelsen, nådens andra sida som det sades vid visions- och solidaritetskonferensen. Tillägna oss förmågan att pröva utifrån olika perspektiv liksom ibland kompromissa för att komma vidare.

Gemenskap byggs över gränser
Mångfald är den sanna kyrkans kännetecken menar Dietrich Bonhoeffer. Om vi hör ihop, är en enda mänsklighet, måste vi alltid fundera över vilka som riskerar att osynliggöras. Kyrkans gemenskap byggs inte på åsikter utan är en gränsöverskridande rörelse. Etiketter och kategorisering kommer vi kanske inte undan men måtte vi hjälpa varandra att hålla samman människosyn, gudsbild och gudsförtröstan. Allt annat är nederlag!
Jesus frågade ofta ”Varför avgör ni inte själva?”, när det handlade om olika frågor där svaret inte alltid var givet. Han lade över ansvaret på den som frågade. En sådan strategi öppnar för frihet och tolkning och erbjuder rum med rymd för det dubbla lyssnandet visavi evangeliet och omvärlden.

Det som är viktigt i en människas liv kommer ofta andra till del. När hjärtan sätts i brand lyser ögonen. Då skrattas det och då ser vi varandra. Det tog jag del av på visions- och solidaritetssamlingen i maj. Det hoppas jag också få möta mycket av i den nya kyrkan. Det stämmer som nestorn i interreligiös dialog, Andrew Wingate, säger:

”Mission som dialog är inte en börda utan en överraskning och glädje. Just för att vi i mötet upptäcker helighet, fred och sanning.” ¶

Elisabeth Lindgren