Vad gör man när en urinoar slutat att fungera? En sommar för länge sedan arbetade jag på en camping på Västkusten som missionsförsamlingen på orten drev. Vi var några anställda som ansvarade för camping och rumsuthyrning, men vad gällde det praktiska arbetet hade vi hjälp av ideella medlemmar i församlingen. Där fanns bland annat Gunnar. Jag ringde upp honom och frågade om han kunde hjälpa oss. En liten stund senare dök han upp i sin blåa Volvo 240 och med griptång i handen löste han problemet.

Det har funnits många slags Gunnar eller Gunhild i svensk folkrörelse, som arbetat ideellt i det tysta och haft en blick för det praktiska i föreningen. När vi andra fört stora teoretiska diskussioner kring framtidsvisioner har dessa snarare funderat på inköp av nya dammsugare eller omläggning av taket på samlingslokalen. De har inte sällan uppfattats som gnälliga, ibland med rätta, när envisheten tagit över. Men det är viktigt att medge att deras mer realistiska perspektiv alltför ofta viftats undan av medlemmar och anställda med stora drömmar om en växande verksamhet. En del av konflikterna som lätt uppstår bland de lokala föreningarna hör säkert ihop med olika grupperingars oförmåga att försöka förstå varandras perspektiv och prioriteringar.

Det går inte komma ifrån de krassa siffrorna i att frikyrkligheten tappat medlemmar, men frågan är om engagemanget minskat i lika stor grad. Är det trötta eller engagerade medlemmar som finns i våra församlingar idag? Det skulle vara intressant att höra hur Sändarens läsare upplever detta.

Idealitetens kris tycks drabba hela föreningslivet. Studien ”Segrar föreningslivet?” kom 2014 och visade i sin undersökning bland ungdomar att engagemanget i svenskt föreningsliv minskat betydligt. 1985 var 68 procent av alla högstadieungdomar i Stockholm medlemmar i en förening. 2014 var motsvarande 47 procent. Mina barns ridskola informerade nyligen att man ser ”en trend att allt färre kommer på städdagar”. Och ridläraren påtalade med eftertryck i början av höstterminen att alla behövde vara delaktiga i hästklubbens verksamhet.

Frågan är: Vem av oss har ork att vara en Gunnar eller Gunhild i dag och är beredda till ett övergripande ansvar på en sommargård, i en förening, i en kyrka, i en ridklubb eller i ett politiskt parti? Vem har förmågan till ett bredare perspektiv som också inkluderar ekonomi och praktiskt ideellt arbete?

Det är viktigt att ha ett fortlöpande samtal om våra förväntningar på ett ideellt engagemang om svenskt föreningsliv skall kunna överleva. Vi kan inte räkna med att några få är beredda att bära allt, men kanske vi kan vara många som kan dela på mindre, mer realistiska ansvarsområden. Att kyrkor och föreningar helt enkelt få rätta mun efter matsäcken och bygga en verksamhet på de ideella krafter som finns.

När det gäller Equmeniakyrkan är frågan om man kanske borde bilda en kriskommission. Att på centralt håll initiera samtal om en rimlig idealitet bland de lokala  församlingarna för att förebygga konflikter bland både medlemmar och anställda. Säkert kan också de regionala kyrkoledarna vara en resurs i sådana samtal. Att prata om verkligheten och inte bara om högtravande visioner kan vara nog så viktigt. Kanske det kan hjälpa människor att få tillbaka lusten och stoltheten till ett ideellt engagemang även om det gäller något så simpelt som rengöringen av en urinoar!