På resor i olika delar av världen har jag stött på toaletter av olika slag. I Indien liksom i Frankrike har jag mötts av endast två fotplattor och ett hål i golvet. Eller på den kinesiska landsbygden där det fanns avlånga rännor likt en svensk ladugård och en liten handduk vid utgången som förmodligen en gång i tiden varit vit.

Offentliga toaletter i Sverige är inte heller alltid en positiv upplevelse, men det är sällan jag besökt en smutsig frikyrkotoalett. Tvärtom, även för en liten församling med små resurser verkar städning och hygien vara högt prioriterade.                           

Vi lever i en tid då idealitet inte längre är en självklarhet och jag kan bara bli imponerad av den arbetsförmåga som finns hos alla städgrupper, ansvarsgrupper, omsorgsgrupper och allt vad de heter i våra församlingar. Det är alltför lätt att ta våttorkade kyrkorum och rena toaletter för givet, men det är plikt och ansvarskännande som är förklaringen till detta. Visst skulle vi kunna bekräfta varandra mycket mer för allt detta slit: När sa du själv tack till en medlem i städgruppen senast? När blev städning omnämnd i en predikan?

Likaså tyder mycket på att städandet i våra kyrkor är präglat av ojämlikhet där kvinnorna har tagit och fortfarande får ta ett mycket stort ansvar för detta. Kanske fler män skulle välja att sitta ned och uträtta sina behov om de själva fick vara med och göra rent toalettstolarna?

Samtidigt ska man inte idealisera städandet. Ansvaret för kyrkans lokaler kan alltför lätt förvandlas till dåligt samvete eller orimliga krav. Tröttheten bland dem som bär detta ansvar gör att det frikyrkliga begreppet ”Ställ upp!” lätt får vassa kanter. Tappar man dessutom bort gemenskaps-
biten i städandet, att människor i olika åldrar och livssituationer får mötas och arbeta en stund tillsammans, då är risken att hela idén med kyrkan går förlorad.

Det ideella praktiska arbetet med en kyrka handlar inte främst om att spara pengar utan skapar förutsättningar för människor att på lång sikt lära känna varandra mer på djupet. Det inbjuder till att kunna tala om det svåra i livet utan att ständigt behöva känna kravet att vara genomtänkt och välformulerad i en samtalsgrupp eller kring ett kyrkkaffebord. Visst kan det uppfattas som en dröm att ha en professionell städfirma som gör jobbet, men vilken typ av mötesplatser skapas då för församlingsmedlemmarna? Blir det bara de intellektuellas gemenskap?       

Nu är påsken här och vi läser texterna där Jesus uppmanar sina lärjungar att tvätta varandras fötter. Utan fungerande fötter riskerade man att bli isolerad i det samhälle som Jesus levde i, och därför var det viktigt att vara rädd om varandras fötter. Då fick man stå ut med smuts och fotsvett, om man ville hjälpa varandra. Vad skulle Jesus använda för bild idag? Kanske skulle vi uppmanas att just städa toaletter. Inte ensamma, utan att göra det tillsammans. När vi erbjuder en ren toalett och öppna ärliga samtal, då skapar vi som kyrka teologi kring de mest grundläggande behoven som vi människor har.