Efter den seminarieserie om religion som samhällelig aktör som studieförbundet Bilda och bland andra Sändaren genomfört i oktober i Sankta Eugenia katolska kyrka i Stockholm, kom en fråga från en av åhörarna:

”Är det verkligen garanterat att hela den värdegrund som vi kollektivt byggt upp under åren, särskilt det senaste århundradet, är bra och rätt? Hur vet man?”

Frågeställaren är nog muslim och bekymrad över ett genomgående synsätt hos de flesta av inledarna vid seminarierna, att statsmakten ska förhålla sig neutral i religiösa frågor och att troende inte ska räkna med statlig sanktion eller särskilt skydd för sina trossatser. Men är det verkligen sant att det demokratiska samhället alltid hamnar rätt i sina värderingar? Och finns det inte grundläggande värden som inte kan undanröjas med politiska majoritetsbeslut?

Visst är det så. Vi har exempelvis inte längre dödsstraff i Västeuropa oavsett vad folkmajoriteten skulle önska vid ett särskilt tillfälle. Och det svenska demokratiska systemet upprätthöll ännu långt in på 1960-talet visst skydd för trosföreställningar och själva trosinnehållet, inte bara den enskilda trosfriheten. Det fanns hädelseparagrafer och nöjesförbud på helg-dagar. Att särskilt muslimer i dag vill ha förbud mot nidteckningar och förtal av profeten är alltså inte underligt.

Därmed inte sagt att de har rätt. I ett viktigt brev nyligen till EU:s ”utrikesminister” Catherine Ashton varnar ledarna för Sveriges kristna råd  för en del av resonemangen i det upprop om fred och tolerans som ledarna för EU, Islamiska konferensen, Arabförbundet och Afrikanska unionen undertecknade i slutet av september. SKR uttrycker sin oro för att uttalandet ”tydligt fokuserar på att främja respekt av profeter och religioner, istället för att tala om skydd för människor av alla religioner och övertygelser.”

Här finns en risk att ett uttalande som synes handla om religionsfrihet i stället landet kan rättfärdiga begränsningar i yttrande- och religionsfriheten.

Religiös tro och religiösa föreställningar må visserligen omfatta vad de ser som absoluta värderingar som ska gälla alla. Men rätten att hävda dessa absoluta föreställningar kan inte godtyckligt tilldelas eller tillgripas av en religiös eller politisk elit. Mänskliga fri- och rättigheter ska skydda enskilda från staters och religiösa institutioners övermakt. De kan aldrig få legitimera maktutövning. 

Ett fungerande majoritetsstyre i samhällen av mångfald bygger alltså på respekt för minoriteter och enskilda. Därvidlag vågar vi också tro att den värdegrund vi byggt upp de senaste hundra åren är viktig och värd att värna.

Och det stämmer med det kristna budskapet.” Jesus tvingar ingen, vad han gör för världen är inte tvingande”, sa den radikale amerikanske katolske teologen William Cavanaugh under ett Sverigebesök förra veckan. Samtidigt var han kritisk till att skilja på tro och politik och hävdade att kyrkan måste vara en egen samhällelig storhet. Men inte något som påtvingas oss av staten.