Gud finns nog inte, meddelade Humanisterna i sommarens mest uppmärksammade annonskampanj. Det har de rätt i. Det är ingen nyhet. Åtminstone sedan upplysningstiden har vetenskapen inte räknat med någon gud för att förklara tillvaron.
Ändå finns vi som tror. Under en lång tid har vi blivit färre. Men så tycks inte längre riktigt vara fallet. Moderniteten och det sekulära samhälle som Humanisterna enligt samma kampanj säger sig eftersträva och som också många av oss kristna välkomnar har inte inneburit att religiös tro försvunnit.
Tvärtom verkar några av de formellt mest sekulära samhällena — som USA där den institutionella åtskillnaden mellan religion och samhällsorganisation och statsmakt är knivskarp — också vara de mest religiösa. Tankefriheten och den öppna konkurrensen tycks befrämja religiös tillväxt — om än inte alltid med uttryck som alla gillar.

Det har tagit tid för den kristna kyrkan att förstå sekulariseringens välsignelser, trots att det kristna grundbudskapet — att Gud blir människa och tar sin boning bland oss —
i sig är ett brott mot utomjordiska religiösa föreställningar. Alltsedan den blev romersk statsreligion på 300-talet har kyrkan spelat en huvudroll inom ramen för den offentliga makten. Enskilda kristna minoriteter har genom historien stått upp emot makt och överhet. Men först med läskunnighetens och demokratins bredare framväxt från 1800-talet har kyrkor och samfund fått en friare ställning.
Enkla människors önskan att själva få formulera sin tro och ta ställning bidrog till överhetssamhällets fall, demokratins genombrott och därmed också till sekulariseringen. Religionsfriheten — friheten både från och till religion — är följaktligen en av de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Vi som i dag tror vet att vi sannolikt aldrig kommer att bli en majoritet igen. Som kristna vet vi — eller borde veta — att Gud inte är en sista instans som vi tillgriper för att förstå det som vetenskapen ännu inte kan förklara. Utifrån den kunskap och den erfarenhet vår tro ger oss vill vi verka för ett bättre samhälle. Men vi vill inte ha någon särskild statlig sanktion för just vår tro. Till de makthavare i och företrädare för andra religioner, som Humanisterna på ett olustigt vis mest verkar rikta in sig på, kan vi frimodigt säga att vi värnar om deras mänskliga rättigheter men protesterar mot krav på att statlig maktutövning sker enligt en viss religions särskilda värderingar.
Kampen om åsikter och själar får inte bli en kulturkamp. Också i det demokratiska samhället tillhör människor grupper och sammanhang med egna normer och sedvänjor. Majoritetssamhället måste vara mycket återhållsamt i att tvinga på medborgarna sina värderingar.
Religion och gudstro ska inte rädas det sekulära samhälle och den moderna vetenskap som inte räknar med någon gud. Att tro på Jesus Kristus är att manas till efterföljelse och tjänst, att ta emot förlåtelse, nåd och försoning och att få del av gränslös gemenskap och kärlek. Det gör vi med glädje och tacksamhet i det sekulariserade samhälle där Gud nog annars inte finns. ¶