Det är inte lätt att förstå de strider som nu pågår i Svenska kyrkan och kring Kyrkans Tidning. Som lillasyster i Berlingfamiljen är Sändaren jävig men inte utan insikter. Just därför har vi måhända ett ansvar att försöka förklara.
Huvudfrågan är inte vad ansvarige utgivaren för Kyrkans Tidning gjort i enskilda ärenden. För den som känner tidningen och dess rapportering framstår anklagelserna för att vara överseende med främlingsfientliga krafter eller till och med gå Sverigedemokraternas ärenden som orimliga och ovärdiga.
Huvudmotsättningen i konflikten gäller hur Svenska kyrkan ska förhålla sig till andra trosformer. Huvudmotståndarna är alla bekanta modernister, inte traditionalister. De är också starka och vältaliga personligheter med betydande resurser och kontakter i kulturliv och politik utanför kyrkan.  

Annika Borg, mångårig medarbetare i Kyrkans Tidning, förekommer ofta i medier som kristen uttolkare i livsfrågor. Hon har framstått som modernt folkkyrklig och inte dolt en skepsis mot andra trosriktningar, inte minst frikyrkliga, men nu också islam och det judiska bruket av omskärelse. I detta har hon funnit allierade hos humanisterna i deras allmänna kritik av religiösa föreställningar. Med kritiken mot islam har de alla, förhoppningsvis oavsiktligt, vunnit stöd från Sverigedemokrater, också präster med sådana sympatier (vilka även synts i Kyrkans Tidning).

Å den andra sidan står ett antal präster med i huvudsak politiska vänstersympatier och starkt engagemang för mångkulturella och interreligiösa kontakter. De är lika välkända i den offentliga debatten, välbekanta från Kyrkans Tidning och ofta förknippade med Seglora smedja. De deltar i samarbete med muslimer i Fryshuset och i Nacka och andra mångreligiösa dialogsammanhang. Bland dem har särskilt Helle Klein, tidigare politisk chefredaktör för Aftonbladet, ägnat imponerande kraft åt att avslöja främlingsfientliga kopplingar bland kristna islamkritiker.

Om man vill urskilja de bästa argumenten i debatten, har Annika Borg naturligtvis rätt i att många svenska kristna i dag ofta står icke-troende mer nära än andra religiösa bekännare och måste få kunna erkänna det. Det kan vara också ett kristet uppdrag att stå emot vissa religiösa föreställningar. Helle Klein, Anna-Karin Hammar och de andra har lika självklart rätt i att en kristen i ett sekulariserat samhälle har ett särskilt ansvar för att visa andra religioner och deras bekännare respekt. Att som kristen vara till för andra måste innebära motstånd mot fiendebildskonstruktioner av islam och att värna samhörighet i ett mångkulturellt samhälle.  

Närmast pinsamt i den här debatten är däremot hur båda sidor faller tillbaka i överhets- och myndighetstänkande, kyrkligt och politiskt. Ena sidan vill ha politiska förbud mot omskärelse och heltäckande slöjor. Den andra anmäler meningsmotståndare till domkapitel för prövning.
Samtiden kräver en helt annan förmåga att leva med och godta mångfald, att våga förfäkta sin egen övertygelse och att tolerera det vi ogillar. Både i politiken och i kyrkan.